Han var missbildad.
Hade tre ben, men bara två fötter.

Men det var det tredje, fotlösa benet,
som skulle göra honom till en myt.

John Curstis Estes, mer känd som John C. Holmes,
spelade in 2.500 porrfilmer under 70- och 80-talet.

John Holmes är porrindustrins okrönte kung.

– Jag skäms inte för den jag är. Jag är ett sexproffs, precis som andra är det inom tennis,
läkaryrket eller ekonomi. Men istället för racket, eller stetoskop har jag en
manslem som är 35 cm lång och bred som min underarm.
Det är mitt verktyg och jag har använt det för att ha sex med 14.000 kvinnor,
berättade John Holmes för tidningen Hustler i en intervju från 1983.

35 cm. Bred som en underarm.

John Holmes hade satt ribban.
Och där har den legat sedan dess.

Med mina klasskamrater, i slutet på mellanstadiet,
kunde vi konstatera att den var längre än en skollinjal.

35 cm! Vi var stumma av beundran.

De skeptiska hade hört rykten om att han
svimmade när han fick erektion eftersom det krävdes
för mycket blodtillförsel för att hålla liv i
ett så präktigt stånd.

Jag trodde aldrig på de versionerna.
För mig var han en kung.

Jag måttade med min gamla trälinjal,
lade till två eller tre fingrar och försökte
föreställa mig tjejernas förvånade min
när jag visade upp vad jag hade mellan benen.

I Hustler-intervjun frågar de honom vad som gjort
honom så eftertraktad i porrbranschen.

– Jag kan ha en erektion hur länge som helst.
I en porrfilm där en sexscen varar i fyra minuter,
har jag haft stånd i de fem timmar det tog att spela in den.
Dessutom kan jag få utlösning hur många gånger jag vill,
svarade John Holmes.

I en värld där sex är en handelsvara, upptäckte John Holmes
att det som hängde mellan benen var ett produktionsmedel,
en värdefull industri.

Och han gjorde precis som handböckerna i ekonomi uppmanar:
Han utnyttjade sina komparativa fördelar.

John Holmes blev rik och berömd i kapitalismens bakgård,
han blev industrins största stjärna, Hollywoods mest eftertraktade
taxi-boy och miljonärer betalade honom för att han skulle inseminera
deras fruar.

Men han utnyttjades, hamnade i drogträsket och förlorade så småningom allt.

John Holmes dog i Aids 1988.Ensam och utan pengar.
Han dog utan fanfarer, utan hyllningstal eller applåder.

Ingen fana vajade på halv stånd.
Det är lite synd på en sådan fantastisk flaggstång.

Argentinare är inte omtyckta i Latinamerika.
Vi anses vara arroganta.
Att vi alltid skryter om att vi har
det bästa köttet,
de vackraste kvinnorna,
den fränaste huvudstaden,
den bästa bloggaren.
Och så vidare.
 
Men egentligen är det avundsjuka som ligger bakom.

För jag vet inte om ni är medvetna om hur mycket
argentinska uppfinningar präglar er vardag.
 
Nu syftar jag inte på Maradona,
som uppfann fågelvägen till målet.
 
Eller Che Guevara
som uppfann den kubanska revolutionen.
 
Eller tangon,
som uppfann sensualiteten i dansen.
 
Nä, jag syftar på saker som du förmodligen inte
skulle kunna leva utan.
 
Visste ni till exempel att det är en argentinsk uppfinning
som håller er 87-åriga mormor vid liv?
Jodå, bypass är faktiskt ett argentinskt påhitt.
 
Eller har ni tänkt på hur trötta ni skulle vara
på era barn om inte argentinare uppfunnit de tecknade filmerna?
 
Eller hur HIV skulle spridits om det inte vore
att en argentinare uppfunnit engångssprutorna?
 
Eller hur fan skulle ni tagit er till jobbet,
om inte en av mina landsmän upptäckt att man kunde
använda bussar i kollektivtrafiken?
 
Visste ni att det är tack vara en argentinare som blinda vet
när det är grön gubbe i trafiken?
 
Ja, vad svårt ert liv skulle varit utan argentinarna.
 
Nu vill jag ju inte förringa de svenska uppfinningarna,
skiftnyckeln är ett mycket respektabelt svenskt bidrag –
synd bara att den på spanska heter ”llave inglesa”,
engelsk nyckel.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har skrivit en
mycket tänkvärd artikel om kriget i Afghanistan.

Hon ställer en viktig – kanske avgörande – fråga:
Varför är det omöjligt att besegra talibanerna?

I media utmålas talibanerna som avskydda och föraktade
av befolkningen. Afghanerna är alltid tacksamma över
Natos närvaro i landet.

Vi läser Johanne Hildebrandts rapportering om tacksamma
afghaner som jublar över våra truppers närvaro.
Jag tror såklart inte att Johanne ljuger, men är det
hela sanningen?

Hur kan talibanerna, utan stöd och mot världens
mäktigaste armé, inte bara hålla ut utan också
stärka sina positioner?

Jo, för att de egentligen har mycket mer folkligt
stöd än vad vi tror. Framförallt på landsbygden.

Det här nämner aldrig krigsförespråkarna.
Det finns en anledning till det.

Att talibanerna har folkligt stöd förklarar inte bara varför
kriget går så hopplöst dåligt – det tar också delvis bort udden
på krigsförespråkarnas främsta argument:

”Vi är där för att afghanerna vill det”.

Ha ha! Mycket roligt!

Jag snyltar på C:s Spotify.

C. har flera gånger tagit upp det
på ett mjukt och fint sätt:
– Varför öppnar du inte ett eget konto,
det är ju gratis?

Igår kväll bestämde jag mig för att
göra det. Men då ville hon inte längre.

Det är mysigt att dela på Spotify,
tyckte hon. Hon har rätt.

Det är distansförhållandenas avigsidor:
Till och med Spotify blir en romantisk mötespunkt.

Nu ska jag göra en fin spellista åt henne,
full med romantiska powerballader.

Då kanske jag får cyber-hångla ikväll.

Har ni förslag på bra låtar?

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Jag har stött på knäppa tjejer under
mina år. Några riktigt störda.
Men jag tror att den senaste tar priset.

En tjej jag aldrig pratat med personligt
hör av sig eftersom hon – genom gemensam bekant-
hört att jag söker tangopartner.
Bra, tänker jag.
Jag skickar henne ett meddelande med mitt
mobilnummer.

Klockan 02:15 samma natt får jag ett sms:

”Martin, jag vet att det här kommer att låta konstigt,
men det här är inget förförelseknep.
Jag behöver att du kommer förbi och hämtar mig
omgående!!!
S.O.S. Fråga din pappa om du har tvivel.
Jag vill att du ska läsa något jag skrivit.
Så fort som möjligt. Snälla, förlåt och tack.”

Qué!? Jag fattar ingenting.
Men varningslampan blinkar. Såklart.
Jag struntar i att svara. Och skickar morgonen
efter ett sms:

”Läste precis ditt meddelande.
Förstår ingenting. Vad har hänt?”

Inget svar. Jag blir orolig.
Det kanske har hänt henne något?
Efter några timmar, skickar jag ett nytt:

”Jag är lite orolig. Är allt ok?”

Då kommer svaret. Som verkligen klargör allt:

”Jag lekte lite med Alice i Underlandet-sagan.
Och jag vet inte om natten drar över mig eller
om jag flyger iväg.
Jag skulle behöva gömma några böcker,
är det möjligt?”

Jag svarade inget. Men en sak är säkert:
Jag vill inte dansa med henne.

Jag avskyr allt som får mig
att tappa fokus på mitt arbete
med att bekämpa fattigdomen och orättvisorna.

Bland annat min personliga ekonomi.
Usch. Hatar siffror.

Idag skulle jag utan att blinka
byta ut mitt hembiträde, min trädgårdsmästare,
min terapeut, min personal trainer och min
massör mot en duktig revisor.

Så kan jag ägna mig helhjärtat åt det jag
är riktigt bra på: Hyckla.

Jag och min dotter spelar det våldsamma
krigsspelet Counterstrike mot varandra.
Jag tillhör säkerhetsstyrkorna, hon vill vara terrorist.
 
– Pappa… vänd dig om!, skriker hon från sitt rum.

Jag vänder mig snabbt om och där står hon,
tillfälligt utklädd till taliban.

Hon siktar på mig med en israelisk Uzi.
Jag lyfter min Beretta, jag skulle hinna skjuta. ’
Men jag tvekar en bråkdels sekund för länge.

Det är inte lätt att döda sin dotter, inte ens på låtsas,
för jag vet att någonstans bakom den skäggiga och
hårda ytan finns ett barn med växtvärk.

En liten tjej som vill bli kramad.
 
Jag hinner inte tänka längre, för det smäller till i knäskålen.
Det gör inte ont, inte i kroppen i alla fall.
Jag vinglar till och tappar siktet.
 
– Muahahaha, hör jag hennes djävulska skratt.
Hon kommer inte tveka, jag förstår det nu.
 
Vad är det hon ser i kikarsiktet?
En självisk pappa som åker till Sverige och
lämnar henne flera månader om året?

Varje skott har ett budskap och hon har så mycket
att säga att ammunitionen tar slut.

Hon tvekar, växlar mellan olika vapen.
En stor Rambokniv. En pistol. En handgranat.
Hur vill hon döda mig?
Jag skulle vilja fråga henne vad jag gjort fel,
vad jag kan göra annorlunda men hon vill inte prata.
Inte ikväll.
Ikväll tror hon på stålets tysta diplomati.
 
Jag minns när hon föddes. Hon var liten, rynkig och blålila.
Navelsträngen hade snört sig fast runt halsen tre varv
och hon var nära att kvävas.
Och jag med henne för jag insåg att det kan finnas liv efter döden
men aldrig liv efter henne.
 
Det hade inträffat en revolution inom mig.
En kopernikansk revolution.
Jag hade slutat vara den strålande stjärnan allt kretsar kring.

Jag, Solguden, abdikerade och hon överlevde
och sedan dess är jag en kravlös tjänare,
en satellit i en elliptisk bana
kring henne som nu
slutligen bestämmer sig för kniven.
 
Såklart.
Ett bra val.

Hon vill hålla döden i koppel, dra ut på det,
se mitt ansiktsuttryck inför dödens gläfsande käft.
Hon skrattar hysteriskt, som den elaka dockan Chucky,
medan mitt liv rinner ut i nedre bildkant.

Då och då stänker det blod
och jag hoppas att det bara är mitt.
 
Det sista jag hinner tänka på innan hon släpper kopplet helt
är att imorgon kväll

då jävlar
 
ska vi läsa en bok istället.

Jag har länge drivit min kamp för svordomar.
Jag har till och med startat en skola för att
frigöra svenskarna från Akademins bojor.

Det har inte varit lätt. Fienden är stark.
Fascisterna kallar censuren för språkvård
och de förespråkar en civiliserad diplomati –
den med blod på händerna och en tvål i munnen.

Könsorden har blivit språkets muslimer –
misstänkliggjorda i munnen, förödmjukade utanför.

För språket används inte bara för att kommunicera,
den används också för att kuva oss.
Med en tunn fernissa av sofistikation förtrycks
massorna, hålls utanför läroverken och maktens korridorer.

”Men visst kan du se de komparativa fördelarna
med en individcentrerad form av ekonomisk företagsamhet?”

Så talar fascismen. Så förtrycker eliten.
Så får dom oss att känna oss små och betydelselösa.

Oss. Språkets knegare.
Oss. Som står lutade som skrivstil över
plattitydernas löpande band.
Oss. Som skriver brukspoesi på det skitiga fabriksgolvet,
medan de täljer formuleringar i sina vackra ateljeer.

De har rätt. Ordet är makt.
Därför måste vi ta tillbaka Ordet.

Om vi är språkets muslimer –
låt då strupen vara en högljudd minaret!

Om svordomarna är själens graffiti –
låt oss klottra ner Akademins fasad!

Även fienden är splittrade.
Många organiska intellektuella, som Gramsci
kallade maktens rövslickare, har börjat se
svordomens frigörande kraft.

I dagarna delades Ig nobelpriset ut – även kallad anti-nobelpriset –
för forskning och uppfinningar som inte bör upprepas.

Fredspriset gick till tre engelska forskare som bevisat
att smärta kan lindras genom svordomar.

Trots de hånande omständigheterna,
har de här tre profeterna gjort en banbrytande upptäckt.

Nu har vi något som dom också vill ha.

Vi har ett apotek i munnen.

Varje gång jag öppnar käften är det som
att öppna mormors badrumsskåp.

Så låt oss spotta receptfritt smärtstillande i ansiktet på dem!

Son av ett lastbilsflak fullt med horor?
Alvedon.

Rövknullande kapitalistsvin?
Tramadol.

Det är dags att uppdatera en gammal marxistisk sanning:
Svordomar är morfin för folket.