Jag är i Buenos Aires. Igen.
Det har blivit mitt andra hem.
Eller tredje, jag vet inte.

Jag är inte längre invandrare.
Inte heller utvandrare.
Jag är en återvandrare.

Det bor någon annanstans inom mig.
Dit jag alltid är på väg.

Den här gången var ursäkten att åka till Buenos Aires
att min mamma – tillsammans med sina vänner i
litteraturgruppen – släppte en bok.

Jag kom för sent till presentationen.
Och jag hade inte ens läst boken,
fast jag haft den i bokhyllan i flera veckor.

Lite skamsen och mycket nyfiken
på vad mamma hade skrivit.

Och jag blev stolt och berörd över det jag hörde.
En återvandrares bekännelser.

En kort text skriven en regnig eftermiddag
i Buenos Aires, strax innan hon ska återvända
till Sverige.
Hon memorerar träd, gator och skuggor.
För ”i något måste man stanna om man vill återvända”,
skriver hon.

Lluvia portena

Cuando salí del ciber ya estaba lloviendo
un beso rojo me habia llegado en el último mail
me lo estampé en la boca y me vistió de hermosa.
Caminé bajo el cielo plomizo
eludiendo paraguas negros
eran mis últimos días en Buenos Aires.

En algo hay que quedarse si uno quiere volver

Había ido dejando cachitos míos
en la cocina de la casa de los amigos
en los pisos baqueteados de las milongas
en la sombra de los árboles del parque
en el blanco de las acacias
hilachas de mi sombra filtradas
entre las baldosas flojas
de las calles de Almagro

En algo hay que quedarse si uno quiere volver

Se empecinaba pretenciosa la lluvia
en lavar mis huellas arrojándolas en la próxima alcantarilla