Svenskar har en förkärlek för
självplågeri.

Skulle vilja påstå att en stor
del av svenskheten består i att
utsätta sig själv och sin kropp
för hårda prov och komma, inte
bara levande, utan också leende ur det.

– Åh fan, nu känner man att man lever!
säger Åke glatt efter att ha rullat runt
naken en halvtimme i snön.

För svenskar är det nämligen viktigt att
”känna att man lever”.

Något de tydligen inte gör under normala
omständigheter.

Därför har de utvecklat en mängd
snillrika och plågsamma sätt att påminna sig
om sin egen vitalitet.

På midsommarafton beslöt jag mig för
att utmana mig själv i svenskhet.
Jag gjorde det på deras hemmaplan,
med deras regler, i deras favoritgrenar.

Jag valde ut tre grenar –
en triathlon i självplågeri.

Så här gick det till när jag försökte
plåga mig till ett svenskt livscertifikat:

1) MORGONDOPPET

-Man ångrar aldrig ett morgondopp,
är ett gammalt svenskt ordspråk.

Att flirta med döden i 16-gradigt vatten
och på fastande magen är en gammal svensk tradition.

Men trots att man oftast har en returbiljett
på Karons färja över dödsfloden Styx,
är det ingen invandrare som frivilligt
utsätter sig för ett morgondopp.

Det är en outtalad latinsk princip att inte
utsätta sin kropp för något som får kuken
att krympa. Vi vet att när kroppen mår bra,
växer den i storlek, inte minskar.

I Argentina kallar vi pitten för el amigo, vännen.
Svenskar har inte samma relation till sitt kön.
De identifierar sig inte med det på samma sätt.
-Nähäpp, jag får inte upp kuken längre,
kanske lika bra. Då kan jag ägna mer tid
åt frimärkssamlingen.

Att inleda svenskhetens självplågande självförverkligande
med en kastration – om än tillfällig – var därför
en svår men nödvändig utmaning.

2) UTEDASSET

Svenskars kärlek till primitivbajsandet är en märklig
företeelse som möts med oförstånd av invandrare.

Spolningsknappen och engångsblöjorna är de största
hygieniska uppfinningar – varför vara såna selektiva
framtegsförnekare? Så resonerar många invandrare.

Enligt framstående psykoanalytiker som studerat
fenomenet, så handlar det om en regrediering
till den anala fasen i barnets evolutiva utveckling.

Men som en somalisk flykting påpekade:
-Jag har skitit i ett hål i marken hela mitt liv.
Hur ska jag regrediera? Skita på mig?

En annan sak som är svår att förstå,
är att många dass är två- eller till och med
fyrsitsiga.
Hur kan det folk som innehar det inofficiella världsrekordet
i antal människor som kan trängas i en hiss
utan att titta på varandra, plötsligt bli så sociala
att de inte ens kan vänta med att fortsätta snacka
tills man bajsat färdigt?
Det är frågor som vetenskapen står svarslös inför.

Likaså den makabra vanan att utsmycka dassen.
Svenskar hugger ut hjärtan i dassdörren, de tänder
värmeljus och har broderade välkomstskyltar
upphängda på väggen.
De säger att det är ”mysigt”, ett ord som saknar
motsvarighet i de flesta språken.

Mysigt?
Jo, lika mysigt och smakfullt som att hänga upp en
”God Jew och Gott Nytt år- skylt i barackerna
i Auschwitz.
Eller dörrmattor med texten ”Borta bra, men hemma bäst”,
utanför tälten i flyktinglägren i Sudan.

Men trots dofterna, kväljningar
och mina moraliska förevändningar
klarade jag även av andra grenen
i självplågeriets triathlon.

Som vi alla vet,
vill man vara svin får man lida pin.

3) GRILLNING

I Sverige rullar man ut en klotgrill,
dränker briketter i tändvätska, slänger
på en marinerad flintastek och kallar
det för grillning.

Tja, varför inte?
I Argentina slänger vi in några kvinnor
på kontoret, ger dem rösträtt och kallar
det för jämlikhet.

Same same.
Som en uruguayansk fd rugbyspelare uttryckte
det när han kom på besök till Sverige:
– Så här dåligt kött har jag inte ätit
sen vårt plan störtade i Anderna.

Så sista grenen var svårast.
Kvällens svenska asado.
Det är inte bara kvalitet på köttet som är undermåligt.
Här sätts ytterligare en svensk säregenhet
på spel:  Snålheten.

När du äter en asado i Argentina räknar man
minst ett halvt kilo kött per skalle.
Tanken är att det måste bli kött över,
först då vet man att gästerna verkligen ätit
sig mätta.

I Sverige ska det fortfarande kurra i magen
när man ätit färdigt.

Så trots att jag försökte fylla ut menyn
med nyplockat hö, så var jag fortfarande vrålhungrig
efter att ha ätit mina två tunt skurna suddgummin.

Men jag hade klarat av utmaningen.
Jag hade börjat morgonen som argentinare,
men kröp ner i sängen som svensk.

Hungrig, skitig i rumpan och utan att någon gjort
mun-mot mun-metoden för att väcka liv i min vän.

Visst kände jag att jag levde. Ett riktigt skitliv.