Ni kan läsa dagens krönika här

Här flyter livet på. 
28 grader och en lunch-asado.
Ni då?

Abortfrågan har varit den argentinska
feminismens (och inte bara den argentinska)
största fråga.

Det genomförs i Argentina mellan 500.000
och en miljon illegala aborter om året.
Och det är också största anledningen
till den höga mödradödligheten (30 procent
av dödsfallen är abortrelaterade)

Efter årtionden av kamp har man vänt
opinionen, starkt påverkad av katolska kyrkan
och religiösa grupper, till sin fördel.
Idag är flertalet av argentinarna för
en förändring av den rådande abortlagen
från 20-talet.

Den argentinska abortlagstiftningen är
makaber. Det finns bara två sätt som en
abort blir laglig på:
– Om kvinnans liv är i fara
– Om en handikappad kvinna blivit våldtagen.

Imorgon är en historisk dag,
ett sjumilasteg i den långa marschen
mot ett jämlikare samhälle.

Då ska legaliseringen av aborten
debatteras i den argentinska kongressen
för första gången.

Även om det fortfarande finns en lång väg
att gå är det fundamentalt att debatten
förflyttar sig från gatan, från de sociala organisationerna
och slår rot i den politiska maktens centrum. 

Det kommer att bli våldsamt.
Kyrkan har slickat såren efter den svidande
förlusten tidigare i år, då Argentina –
som första land i Latinamerika – tillät
samkönade äktenskap, och har lovat hård strid
i den här hjärtefrågan.

Det är det som gör den här debatten
så oerhört spänd – för såväl kvinnorna som kyrkan
är aborten den Stora Frågan.
Rätten till självbestämmande, för kvinnorna.
Rätten till liv, för kyrkan.

Många demonstrationer har slutat med våldsamma
incidenter och ju närmare legaliseringen vi kommer –
för det är bara en tidsfråga – desto mer spänt
och känsligt kommer det att bli.

Striden är långt ifrån över,
men imorgon börjar det slutgiltiga slaget.

I förra lektionen pratade vi om argentinarnas
komplexa relation till Gud.
Hur vi slentrianmässigt åberopar Herren
i tid och otid.

Men det finns ett tillfälle då argentinarna
inte tvivlar på Guds närvaro, då vi ödmjukt
faller på knä inför Guds storhet,
då vi inser att han ändå försökt skippa rättvisa. 

Kanske är det för att kompensera för så många
år utan en VM-titel i fotboll, kanske har Han dåligt
samvete för att han gav engelsmännen en ö
en lätt bredsida från vår kust, möjligtvis mår han
lite dåligt för att han kallade hem Che Guevara
alldeles för tidigt –
grejen är att Han utförde ett mirakel under
de argentinska lakanen.

Han gjorde männen virila och ständigt villiga
och kvinnorna kåta och tacksamma.

Vi kanske inte har lika hög BNP per capita
som svenskarna, men ni har å andra sidan
inte lika många orgasmer per capita som
argentinarna.

Och vad är viktigast:
En extra peng i din ficka
eller mer fitta i din säng?

Just det.
Därför tar argentinarna tacksamt emot
hans mirakel, gärna varje kväll.

Och att ha sex i Argentina heter därför
”verle la cara a Dios”, att se Guds ansikte.

Det anses också vara vanligaste
anledningen till dåligt humör i Argentina:

Ey, que te pasa!?
Hace mucho que no le ves la cara a Dios?
Vad är det med dig?
Har du inte sett Guds ansikte på länge?

För ett tag sen tog jag bussen här i Córdoba.
Mitt i en central korsning tvärnitade bussen.
Den mötande bussen gjorde samma sak.
Tillsammans blockerade de korsningen.
Ingen kunde komma förbi. Och bilarna började tuta.
Det berörde inte chaufförerna.
De hade något viktigt att prata om,
något som inte kunde vänta till efter arbetspasset.

– Che, boludo, kommer du på asadon på lördag?
– Jodå, vad ska jag ha med mig?
– José köper köttet, så splittar vi sen. Ta med dig en flaska vin.
– Efterrätt?
– Marcelo fixar.
– Kommer Arturo?
– Han har sagt ja, vi får se om brujan (häxan) låter honom komma.

De klagade lite på Arturos kärring (verkar ha varit
en riktig satkärring), hälsade och åkte sen lugnt vidare.
Jag var förundrad.
Mitt under rusningstrafiken satt de här två chaufförerna
och blockerade vägen för att planera in helgens asado
med grabbarna.

Fantastiskt!

Rätt eller fel, vad vet jag.
En sak är säker:
De här två kommer inte bli utbrända i första taget.

Jag får ibland förfrågan om jag
inte ska publicera en bok med
mina bästa blogginlägg.

Det kommer inte att ske.
Jag har för stor respekt för litteraturen
(framförallt verkar bokförlagen ha det,
eftersom ingen erbjudit mig det).

Jag har skrivit över 1000 inlägg,
av varierande kvalitet, såklart.

Jag är extremt hård mot mig själv,
tycker det mesta jag skriver är skit.

Men det finns ett undantag,
ett enda inlägg jag faktiskt är väldigt
stolt över.
Jag vet inte om det är det bästa,
men det är mitt i särklass skickligaste
inlägg.

Det är den här lilla dikten:

En kärleksförklaringen från en man till en kvinna

Du finns i alla mina tankar, i mina morgon-
stunder och i mina sista böner, i vaket till-
stånd och i nattens vackraste drömmar.
 
När det regnar i mig är din tröstande hand
en sång i dur, för när jag spelar i moll kan bara du
tralla min befrielse.
 
Och när du ler mot mig känner jag hur det bultar
i hjärtat och jag släpper garden för ditt leende är ändå ett slag
under bältet, smärtsamt men underbart.
 
Min älskade, när vi är tillsammans känner jag något växa mellan
dig och mig, en känsla så stark att jag blir svag i
benen – visst är det riktig kärlek?
 
För mig är du bara ett stort under
ett mirakel, en förhoppning om ett lyckligt
liv, det som jag alltid sökt efter och trodde förlorat.
 
Sen vi träffades vill jag inget annat än att gö-
ra dig lycklig och jag lovar, min kära, att äls-
ka dig intensivt och länge och jag kommer aldrig tveka att
vara din vattentäta axel att gråta mot när sorgen lyckas
tränga in i dig – med eller utan tillstånd.
 
Jag ställer inga krav, bara jag får hänga
med dig hela livet, låta kärleken knacka på vår dörr och släppa
in den då och då, öppna en flaska vin och förlora oss i långa sam-
tal om dig och mig, om oss och om kärlekens förunderliga
lag som alltid för oss samman igen.
 
Och om du vill och klarar av det kan vi fördjupa i ana-
lyser om ingenting, för i kärleken är dialogen och inte sängen den viktigaste kana-
len – det är där vi slutligen finner kärlekens riktiga mening.
 
Om du inte förstår vad jag menar, tänk på att män gömmer sina intentioner i sitt
sätt att kryptera budskap – läs nu om, men ta bort den mellersta raden, det jag
skrev.

Skönhet är ett kapital. Ett mäktigt kapital. 
Den erigerar inte bara våra kön,
det är inte bara kärlekens ”Sesam, öppna dig”,
som får underliven att mullra, benen att
säras och grottan full med skatter att öppnas
på vid gavel.
 
Den ger också förmåner och privilegier,
den ger bättre arbeten och högre lön,
den gör vår karriärstrappa brantare och
med färre trappsteg.
 
Men det är också ett märkligt kapital.
Man kan inte arbeta till sig det. Man kan inte spara sig vacker.
Man kan inte gå på Komvux och läsa upp sin ljusa dammtuss
på huvudet, eller spara till sig ett vackert mörkt ögonpar.
Det finns ingen aktiekurs för en liten uppåtnäsa eller en
utbildning som räddar oss från att ha två små, intetsägande, blåa ögon.
 
Det är inte rättvist, såklart.
Och därför bör skönhet beskattas.
Det kan man göra med en vanlig, klassisk förmögenhetsskatt.
 
För det finns en naturlig, ärvd skönhet.
En lyckosam genetisk sammansättning, som överensstämmer
med rådande skönhetsideal.
Det är skönhetens taxeringsvärde.
 
Den skönheten kan modifieras i viss mån.
Men många timmar på gym, med smink, kläder 
botox eller silikon.
Det är skönhetens marknadsvärde.
 
Det är då fullt möjligt – och rättvist – att införa
en förmögenhetsskatt på vår skönhet, utifrån taxeringsvärdet.
 
Eftersom man inte beskattar marknadsvärdet,
kan man säkert få med borgarna i det här förslaget.
Man ska också kunna göra avdrag på skönhetsfrämjande
ingrepp.
Som Anders Borg uttryckte det: Varför ska man straffa
dom som ansträngt sig extra?
 
Men förslaget lämnar inte heller de rödgröna utanför.
Eftersom det finns många som ser sina karriärsmöjligheter
begränsade pga sina estetiska tillkortakommanden,
så kan man införa ett bidragssystem för miffon och
andra objektivt fula människor.
Dessutom, med mer pengar i fickan blir vi alla
lite vackrare.

Inför förmögenhetsskatt på skönhet –
för ett vackert Sverige med vackra svenskar.

Läser att Mia Skäringer gått
in i väggen. Jaha, ännu en.
Känner mig illa till mods,
är det något fel på mig?

Varför går inte jag in i väggen? Är jag för lat?
Är jag inte tillräckligt framgångsrik?
Har jag inte tillräckligt många
erbjudanden ”jag inte kunde tacka nej till”?
 
Känns som när jag var 18 och oskuld:
alla andra gör ju det, varför får inte jag till det!

Jag vill också betala framgångens pris,
känna glorians baksmälla.

Lida den röda mattans martyrskap,
känna snittet i de ambitiösas akilleshäl.

Jag vill känna känslan att vara tvungen
att ställa in föreställningar
och, i sammanbrottets big bang,
be om ursäkt till alla som nu
inte får se mig.

Hon gör en fin beskrivning av kollapset
i sin blogg.
Jag blev lite sugen på att testa,
låter lite som när man röker braj.
Kroppen och huvudet är inte riktigt
synkade.

Dessutom tycker jag man ska testa
det mesta i livet.
Jag har rökt marijuana, jag har
tagit kokain. Jag har knullat apelsiner
och blivit avsugen av min katt.

Jag tror att det är dags för mig
att rusa in i väggen.
Och sen ställa mig på scenen,
på darrande ben, och utbrista:

I´m just another brick in the wall!

Jag ska bygga en pool i min trädgård.

Där ska jag ligga hela sommaren,
dricka fernet con coca, läsa och
titta på kolibrier tills sista solstrålen
lämnat hibiskusen i skugga.

Då ska jag öppna en flaska rött och
förflytta min skrumpna (av vattnet!) kropp till grillen.

Jag säger inte det här för att göra
er avundsjuka. Tro inte det.

Hade jag velat göra er avundsjuka hade
jag också berättat att inget av det här kommer
att ske när jag har semester.

Jag har en mycket stark kvinnlig sida.
Jag säger det utan att veta själv
vad det innebär.
Jag har inte en mutta jag kan sätta
fingret på.
Det är bara en magkänsla jag har.
Ibland.
Känslan att om jag anstränger mig,
om jag tar i, kommer jag att få mens.