Nu är jag hemma i Córdoba igen.
Och jag börjar räkna dagarna till nästa gång.

Jag har varit kungen av distansförhållandena,
kejsare av den långväga kärleken. 
Ingen har varit bättre än jag på att
exorcera nostalgin och jag har kastat
slängkyssar längre än de flesta.

Jag har med tacksam resignation accepterat
att de stunder man är tillsammans är
försvinnande ögonblick mellan två
evigheter: minnena och förväntningarna.

Och när det känts för jobbigt har jag lärt
mig att skrynkla ihop världen som en liten
näsduk att torka tårarna med.

Jag har varit kungen av distansförhållandena.
Men inte längre. Inte med dig. Jag abdikerar.
Jag vill inte vara härförare i de Djupa suckarnas armé,
jag vill att vi ska vara två fega soldater som bygger
skyttegravar med lakanen.

Jag vill hitta dig på stadskartan, inte på en världsatlas.
Jag vill inte längre leta i lexikon efter ord
som kan ersätta en beröring.
Jag vill inte längre kasta macka med kyssarna,
leva i en hopskrynklad värld eller att
vi ska vara en kort flämtning mellan evigheterna.
Jag vill inte stapla avsked som en bunt
obetalda räkningar och jag är trött på att se
mina suckar ställa sig på tå för att bottna.

Känner mig som en fånge som räknar ner dagarna.
Jag ritar ett streck på väggen och konstaterar
att det är en vecka kvar till nästa permission.