Vad är det som är så otroligt lustigt med dåliga förlorare?

För visst är det?

Är det för att det är så lätt att genomskåda att bakom marinaden
av ursäkter och bortförklaringar, finns bara ren bitterhet?

Att förlora ska göra ont. Det är en överlevnadsmekanism.
Men man får inte visa det.

Titta på Oscarsgalan, när de zoomar de nominerade
som inte fick priset.

De ler och applåderar vinnaren, även om vi alla vet att det enda
de egentligen vill är trycka huvudet mot sin mammas bröst
och gråta ut.

Är det inte därför de zoomar in dem?
För att försöka hitta en spricka i fasaden, en glimt av den enorma
frustrationen de egentligen känner?

Och skulle de nu, mot all förmodan, ge utlopp för sin frustration,
för sin ilska, för sin bitterhet, då kommer vi håna, kritisera
och stämpla personen som dålig förlorare.

Förlusten ska ringaktas, bagatelliseras,
för då har du inte förlorat lika mycket,
och vinnaren har inte heller vunnit lika mycket.

Men finns det något område där de dåliga förlorarna frodas,
så är det i kunskapslekarna.
Alla som spelat Trivial Pursuit vet det.
-Åh, du får så lätta frågor, inte undra på att du vinner!
Är det något vi vill i den stunden av bitterhet,
så är det att sudda ut det självgoda leendet på vinnaren,
glorian från vår överman.
Att framstå som dum, eller som mindre allmänbildade
än andra, gör oss tokiga.

Titta bara på den här underbara mannen,
som vägrar acceptera att han förlorat.
Jag kan se honom om och om igen och fnittra hysteriskt.