Läser att Mia Skäringer gått
in i väggen. Jaha, ännu en.
Känner mig illa till mods,
är det något fel på mig?

Varför går inte jag in i väggen? Är jag för lat?
Är jag inte tillräckligt framgångsrik?
Har jag inte tillräckligt många
erbjudanden ”jag inte kunde tacka nej till”?
 
Känns som när jag var 18 och oskuld:
alla andra gör ju det, varför får inte jag till det!

Jag vill också betala framgångens pris,
känna glorians baksmälla.

Lida den röda mattans martyrskap,
känna snittet i de ambitiösas akilleshäl.

Jag vill känna känslan att vara tvungen
att ställa in föreställningar
och, i sammanbrottets big bang,
be om ursäkt till alla som nu
inte får se mig.

Hon gör en fin beskrivning av kollapset
i sin blogg.
Jag blev lite sugen på att testa,
låter lite som när man röker braj.
Kroppen och huvudet är inte riktigt
synkade.

Dessutom tycker jag man ska testa
det mesta i livet.
Jag har rökt marijuana, jag har
tagit kokain. Jag har knullat apelsiner
och blivit avsugen av min katt.

Jag tror att det är dags för mig
att rusa in i väggen.
Och sen ställa mig på scenen,
på darrande ben, och utbrista:

I´m just another brick in the wall!