Den socialdemokratiska krisen är total.
Domedagsprofetiorna duggar tätt och gamarna
flyger lågt i debattsidorna, över vad de misstänker vara ett
politiskt kadaver.

Partiledningen är vilsen som en napp i röven
och den socialdemokratiska ideologin verkar
urholkad eller åderförkalkad.

Paul Frigyes, krönikör på Journalisten,
försökte dra sitt strå till stacken med en annons
på Blocket:

”För kunds räkning sökes en ideologi, ev. lätt beg. men i gott skick,
som kan attrahera minst två miljoner svenskar.
Den ska användas tillsammans med en av Sveriges starkaste varumärken,
och kommer att få stöd flera folkrörelser.
Ideologin kan vara lätt beg. bör inte vara främlingsfientlig, bör inte kunna
kopplas till Gulag och ska kunna etiketteras som arbetarrörelsens värderingar.
Märk svaret ”Lite mosig och trinder, men med rödrosiga kinder”.”

Men hans annonstext blev refuserad av Blocket:
”Blocket.se förbehåller rätten att inte godkänna annonser med orealistiska
erbjudanden. Din annons har uppfattats innehålla ett sådant.”

Inte ens Blocket tror att sossarnas ideologiska förnyelse
är realistisk.  Krisen är, som sagt, total.

Kvinnor som dansar tango har en
speciell relation till sina skor.

Redan när de väljer ut dem
visar de en omsorg som de inte
hade när de valde ut oss.

Vi är bara ett impulsköp i
fyndhyllan under mellandagsrean.
Tiden får utvisa om vi matchar
deras liv.

Med skorna är det annorlunda,
de väljer ut en livspartner,
det är ett val som präglas av livslånga
förväntningar.

Så ställ dig aldrig mellan
henne och skorna, tygla din svartsjuka
när hon smeker klacken, känner
på remmarna, går fram och tillbaka
på golvet med nyförälskade ögon.

Ställ aldrig ett ultimatum:
Mig eller tangoskorna!

För tangokvinnorna är inte bara medvetna
om att kärleken slits ut snabbare
än argentinskt läder –
de har också klart för sig att
rätt tangoskor kommer hjälpa dom
att hitta din ersättare.

Och när din flickvän ber dig
ta med skorna till tangolektionen,
eftersom hon åker direkt från jobbet,
ta uppdraget på allra största allvar.

Lika allvarligt som om hon sagt
”kom ihåg att hämta barnen på dagis”.
Eller allvarligare.

Är du virrig eller glömsk, tatuera in det i underarmen.
Eller knyt fast skorna i snorren, så de hänger
som två färgglada pungkulor.

Men glöm för guds skull inte skorna.
Glöm plattan på, lämna ungjävlarna på dagis,
glöm att ta på dig byxor eller lämna nyckeln i låset –

Men glöm inte bort hennes tangoskor!

Jag lovar er, ni kommer att ångra det.

Förlåt…

Jag har funderat en längre tid på en sak:
Varför dansar svenska kvinnor så mycket bättre
än svenska män?

Allvarligt, jag har sett svenska kvinnor dansa
Shakira bättre än colombianskan själv, jag har
sett vanliga svenska brudar som skulle kunnat
vara danslärare åt Madonna.
Svenskor lär sig dansa tango, foxtrot, lindy hop
eller salsa utan problem.
De är sensuella, har taktkänsla och lär sig steg fort.

Men männen då? Vad fan händer där?

Det är ju som att släppa ut Stephen Hawkings
på dansgolvet.
De rör sig som om de skulle ha höftkulorna hopsvetsade
och deras taktkänsla räcker med nöd och näppe till att klappa
händerna ovanför huvudet till Sommartider,
ackompanjerad av små jämfota hopp som man annars
brukar se under uppvärmningen till ett aerobicspass
för nybörjare.

När musiken inte lämpar sig för monotona applåder,
brukar dansens Robocop ersätta handklappningen med
diverse luftinstrument –
något som i rytmiska Centralamerika skulle räckt för
att bli nerskjuten av en dödsskvadron.

Men inte i Sverige.
Där låter man marionettdockorna hållas, trots att de
får dansgolvet att se ut som roliga timmen i en klass
med handikappade förskolebarn.

Jag förstår att svenskorna inte säger till sina män
att de rör sig som om de vore gjorde av ståltråd,
eller att de önskar att männens kön vore lika
hårda och stela som resten av kroppen.
Det skulle inte bara såra de lättkränkta männen,
de skulle ju också bli utan danspartner.

Men frågan kvarstår, varför är det så stor skillnad
mellan svenska kvinnor och män på dansgolvet?

Jag har faktiskt ingen aning.
Det enda jag vet säkert är att om det finns en
dansskola i helvetet, är det en svensk man
som är lärare.

Ibland försöker jag ta SD på allvar.
Jag gör verkligen det.
Jag har läst deras partiprogram,
jag läser deras debattartiklar, bloggar
och nyhetssajter.
Försöker granska dem som ett vanligt
parti.

Men det är så svårt.
Jag misstänker att inte ens de själva
vill bli tagna på allvar.

För inte har ni missat Jimmie Åkessons
nya sekreterare, den blonderade modebloggerskan
”Brunis” som brinner för mode och partyn?

Hon jobbar alltså nu i riksdagen.

Jag skulle gärna höra vad sverigedemokraterna
själva säger om utnämningen.

Vad tycker ni? Är det en lämplig sekreterare?

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Aftonbladet visar upp märkliga
vägskyltar som finns i Sverige.
Fick mig att minnas en vägskylt
jag såg i norra Argentina för
några år sen:

Det finns saker man märker
hur mycket man behöver dem,
först när man har förlorat dem.

Elektriciteten, till exempel.
Det är först när vi får ett elavbrott
som vi inser hur beroende vi är
av elektriciteten. Eller hur?

Eller mobiltelefonen, så naturlig del
av oss att den snart kommer att uppgraderas
från ”kommunikationsmedel” till ”kroppsdel”.

Samma sak med vitlökspressen, en liten
och obetydlig köksaccesoar –
tills den dag då den är borta.

Då inser man plötsligt dess värde –
då förstår man att vitlökspressen,
precis som elden och mikrovågsugnen,
inneburit en milstolpe i matlagningens historia.

För sex månader sen förlorade jag min.
Som jag har sörjt den!
För någon som redan var gravt handikappad i köket
blev förlusten förödande.

Först då upptäckte jag att argentinarna inte använder
vitlökspress. Helt otroligt. De hackar vitlöken! År 2010!

Fotnot: Jag har funderat mycket på hur man
kan förlora en vitlökspress.
Man kan liksom inte ställa sig de klassiska frågorna:
Vilka byxor hade du på dig? Har du kollat i jackan?
Du kanske har glömt den hemma hos en kompis?
Man borde inte kunna tappa bort en vitlökspress.
Min enda förklaring är att någon har snott den,
någon som förstått värdet av den.

I alla fall. Nu kommer det säkert dyka upp retrofetischister
på kommentarsfältet som säger att de alltid hackar vitlöken,
eftersom det framhäver smaken mer.
Samma idiotiska snobberi som att använda ett utedass,
när det finns vanlig toa att tillgå.

Jag vill inte ens tänka på hur många timmar argentinarna
lägger ner på att hacka vitlök, hur många promille av
av den argentinska BNP:n som går förlorade
i den finhackade vitlöken.

Hursomhelst, i sex månader irrade jag i mörkret,
som Reinfeldt utan Borg, medan jag desperat försökte
hitta någon affär som säljer vitlökspressar.

Jag frågade förgäves i varenda köksbutik i Córdoba.
En försökte till och med sälja på mig en vanlig nötknäckare
och hävdade bestämt att den hade samma effekt.
Fotnot:
Det krävs mycket för att en argentinsk butiksbiträde ska
släppa en potentiell kund. De är helt otroliga.
Trots att de uppenbarligen saknar det du är ute efter,
kommer de göra det omöjliga för att anpassa din efterfrågan
till deras utbud.
-Har ni de här högklackade skorna i 37?
-Nej, men vi har de här fina gympaskorna i 39, prova dom!
Man blir helt galen. Dessutom är de så många!
I Argentina har man en helt annan personalpolitik än i Sverige –
här har man minst två butiksbiträden per kund:
En som som pratar oavbrutet med dig om allt möjligt,
för att förvirra dig och en som klurar på vad man kan försöka
sälja på dig istället för det du ursprungligen frågade efter.
När du går in i en affär i Argentina vet du ofta vad du söker,
men inte vad du kommer att komma ut med.
Det kan vara vad som helst.
Förutom en vitlökspress.

I Buenos Aires, samma sak. Man skulle kunna tro
att vår huvudstad, så integrerad i världen, skulle
anammat vitlökspressarna.
Men nej – vi har mobiltelefoner med touchscreen,
vi har GPS, vi har satellituppkoppling till Internet och
massa annat trams, men vi har missat så grundläggande
köksredskap.
Det är så typiskt u-länder, att försöka hoppa över etapper
och ta en genväg till välståndet.

Jag hade gett upp. Accepterat att jag skulle få
vänta till min nästa Sverige-resa för att komplettera
min kökslåda.

Men då.

Jag kan inte förklara varför, vad som fick mig att
gå in – hade jag varit kvinna, hade jag motiverat
mitt infall med det sjätte sinnet (samma sinne som vet
när ett barn är i fara, när det saknas salt i maten
eller att det ligger en dammtuss under sängen).

Utifrån var det ju bara en skitig liten butik som
sålde antikviteter i San Telmo.
Men min magkänsla sa mig att här finns det
jag så länge sökt efter.
Och visst var det så!

En gammal, glappande vitlökspress, som någon
europé måste haft med sig när han emigrerade till
Argentina på 1800-talet.

Den kostade 28 pesos (50 kr).
Ingenting, för en så viktig bokstav i mitt punktskriftsalfabet.

Jag håller i Argentinas enda vitlökspress

Jag upptäckte en inkräktare i min bokhylla,
en femtekolonnare i min samling.
Kan ni se vem det är?

Nu har skandalerna om kungen
även tagit sig över Atlanten.

Clarin, den största tidningen i Argentina,
gottar sig idag i bokens sexdetaljer:

”Gustav, en till synes konservativ
och återhållsam kung, framstår som
en nordisk Berlusconi, med en
okontrollerbar lust för unga tjejer
och orgier”

Det är väl som Kriminella Gitarrer
sjöng på 70-talet:
Alla vill se kungens kuk

Äntligen känns den gamla barnramsan relevant.

García Marquez skulle förmodligen kallat det för en
krönika om en förebådad skandal.

För om man nu ska skriva en biografi om kungen –
och nu menar jag en riktig biografi, inte de
rövslickande varianter som publicerats tidigare,
hur kan man låta bli att nämna kungens sexliv?

Det vore som att skriva en biografi om
Al Capone och inte nämna morden.

Det handlar faktiskt om en notorisk och
osedvanlig, gubbsjuk kåtbock som vecka efter
vecka hyrde in sig i illegala nattklubbar
för att äta och festa med polarna och få
unga tjejer serverade till kaffet.

Visst, ni kan hävda att det inte är så farligt.
Att vi ska låta honom vara ifred.
Men var då konsekventa:
Ge alla maktmissbrukande, gubbsjuka kåtbockar
amnesti. Döm inte männen som åker på
sexresor till Thailand, var inte hårda mot affärsmännen
som förhandlar till sig sex med falska löften om
kontrakt och jobb.
Sänk den moraliska ribban till kungens nivå.

Om ni tycker, som kungen, att vi ska vända blad
och lämna det förflutna bakom oss – var rättvisa
och döm alla lika.
 
Om det inte är så farligt att besöka nattklubbar
under OS, där kungen är på jobb som Sveriges främsta
representant, var lika barmhärtiga mot de svenska
idrottsmän som tvingats åka hem från internationella
tävlingar, med svansen mellan benen, för att de
(efter att de tävlat färdigt) besökt krogar.
De har nämligen betraktats som ovärdiga
representanter för Sverige och dåliga förebilder.

Naturligtvis ska vi då också be Björn Rosengren
om ursäkt – ni vet, gamla TCO-chefen – som fick
lämna sin post efter ett besök i nattklubben Tabu.

Tro nu inte att jag är en skadeglad republikan
som slickar mig om munnen med de nya uppgifterna.
Så är det inte. 
Republikanerna har starka och principiella argument
mot monarkin – en dekadent makt- och sexmissbrukande
monark är faktiskt bara en bagatell i sammanhanget.

Tuffare blir det däremot nu för monarkins vänner,
som tjatat och köttat på med sitt enda argument:
Kungen är ett bra varumärke för Sverige.

De måste sätta sig ner och klura på nya argument,
för aldrig, aldrig mer kommer de kunna använda
det goda varumärket som argument.

Idag representerar till och med en Bofors-kanon
landet bättre än kungen.

Ett svenskt varumärke – snart också som frimärke?