Vad är det som är så otroligt lustigt med dåliga förlorare?

För visst är det?

Är det för att det är så lätt att genomskåda att bakom marinaden
av ursäkter och bortförklaringar, finns bara ren bitterhet?

Att förlora ska göra ont. Det är en överlevnadsmekanism.
Men man får inte visa det.

Titta på Oscarsgalan, när de zoomar de nominerade
som inte fick priset.

De ler och applåderar vinnaren, även om vi alla vet att det enda
de egentligen vill är trycka huvudet mot sin mammas bröst
och gråta ut.

Är det inte därför de zoomar in dem?
För att försöka hitta en spricka i fasaden, en glimt av den enorma
frustrationen de egentligen känner?

Och skulle de nu, mot all förmodan, ge utlopp för sin frustration,
för sin ilska, för sin bitterhet, då kommer vi håna, kritisera
och stämpla personen som dålig förlorare.

Förlusten ska ringaktas, bagatelliseras,
för då har du inte förlorat lika mycket,
och vinnaren har inte heller vunnit lika mycket.

Men finns det något område där de dåliga förlorarna frodas,
så är det i kunskapslekarna.
Alla som spelat Trivial Pursuit vet det.
-Åh, du får så lätta frågor, inte undra på att du vinner!
Är det något vi vill i den stunden av bitterhet,
så är det att sudda ut det självgoda leendet på vinnaren,
glorian från vår överman.
Att framstå som dum, eller som mindre allmänbildade
än andra, gör oss tokiga.

Titta bara på den här underbara mannen,
som vägrar acceptera att han förlorat.
Jag kan se honom om och om igen och fnittra hysteriskt.

Idag är inget rätt utom du.
Ändå. Därför. Känns det bra.
Är det inte märkligt?
Att ett enda rätt på stryktipset
kan ge så hög utdelning?

Björn Wiman är kulturchef på DN.
Det var han som beslöt att censurera den briljante
Rocky-tecknaren Martin Kellerman.

Anledningen var den här strippen:

 Enligt Björn Wiman har den ett antisemitiskt budskap.
Att även en femåring kan förstå Kellermans målande ironi,
att han driver just med antisemiterna, fick inte Wiman att ändra uppfattning.
Kanske blev han så skitnödig av att  DN ägs av ”judarna på Bonniers”.
– Den borde aldrig ha publicerats, motiverar han sitt beslut.
Humorns gränser är alltid en intressant debatt.
Jag personligen är ultraliberal när det kommer till humorn,
jag tror att det mesta kan och bör man skämta om –
handikappade, kvinnor, bögar, araber och, såklart, judar.
Det är ett sätt att lyfta fram fördomar, att driva med sig själv
och andra. I humorn finns det alltid ett lekfullt allvar.

Men det som fram till igår skulle varit en diskussion om
humorns gränser, har idag blivit något annat.
Inte lika lekfullt. Och något som kommer få mycket större
konsekvenser. .

Det är nämligen så att DN tidigare valt att publicera
Lars Vilks berömda rondellhundar där han driver med
profeten Mohammed. Då var yttrandefriheten viktig.
När Kulturnyheterna på SVT frågar varför DN valde att agera annorlunda
i det här fallet och censurera Kellermans strip,
blev svaret lika besynnerligt som genant:

 Vilken gräns var det som passerades i stripen?
– Den innehåller ett helt omisskännligt antisemitiskt uttryck, nämligen att ”judarna på Bonniers” gör vissa saker för att tjäna pengar, säger Björn Wiman.

Är det inte viktigt att en konstnär får provocera?
– Absolut, men när det gäller antisemitism så har jag en väldigt låg toleranströskel och då spelar det mindre roll vad intentionen är när uttrycket är så tydligt.

DN publicerade ju Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som en rondellhund, det ansågs som en självklarhet då. Samtidigt anses det här som en självklarhet att plocka ner – vad är skillnaden egentligen?
– Skillnaden är ju att Lars Vilks teckning driver med en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed, medan antisemitismen som den tar sig uttryck i stripen riktar sig mot en enskild folkgrupp. Det är en solklar och viktig distinktion att göra.

 Mohammed en påhittad figur?
Aj då, Björn Wiman. Aj då, DN.
Det här kommer inte att gå ostraffat förbi.
Det här kommer att kosta er dyrt.

Om ni var rädda för att ”judarna på Bonniers”
skulle uppfattas som ett antisemistiskt budskap –
hur tror ni att ”judarna på Bonniers” kommer
att uppfattas nu?
Snacka om att ge antisemiterna kött på benen.

Nu kommer förmodligen chefredaktören Gunilla Herlitz
gå ut och ”be om ursäkt”. Hon har nog inget val.
Även Björn Wiman kommer förmodligen göra en ny
logisk kullerbytta och beklaga att han ”misstolkades”.

Men räcker det?
Att DNs kulturchef, till skillnad från historikerna,
inte ens ger Mohammed existensberättigande är,
i mina ögon, mycket värre än Vilks rondellhundar.
Och förödande för DN:s trovärdighet och påstådda objektivitet.

Jag önskar Björn Wiman vore en påhittad figur.
Tyvärr är han inte det. Han är DNs kulturchef.
Jag undrar hur länge till?

Dagens krönika kan ni läsa här

Fy fan vad jag har gråtit.
Plötsligt släppte allt,
när Cristina talade ut i TV,
om hennes makes död.

vi har redan tidigare varit inne på
det här med vattenflaskornas betydelse
i Argentina.

Som ni ser på bilden, har den assnygga
bilen en vattenflaska på taket.

Vad innebär det?

Lite konsumentinfo till er
som tänkt resa till Argentina.

Man kan inte ta ut pengar med
Swedbank-kort i automater.
Det har varit ett problem de
senaste sex månader – ibland
funkade det, ibland inte –
men nu går det aldrig.

Så om ni kommer, se till att ha
något annat kort med er –
alla andra svenska banker är
det inga problem med.

Om någon på Swedbank läser det här –
LÖS PROBLEMET!

Nu är jag hemma i Córdoba igen.
Och jag börjar räkna dagarna till nästa gång.

Jag har varit kungen av distansförhållandena,
kejsare av den långväga kärleken. 
Ingen har varit bättre än jag på att
exorcera nostalgin och jag har kastat
slängkyssar längre än de flesta.

Jag har med tacksam resignation accepterat
att de stunder man är tillsammans är
försvinnande ögonblick mellan två
evigheter: minnena och förväntningarna.

Och när det känts för jobbigt har jag lärt
mig att skrynkla ihop världen som en liten
näsduk att torka tårarna med.

Jag har varit kungen av distansförhållandena.
Men inte längre. Inte med dig. Jag abdikerar.
Jag vill inte vara härförare i de Djupa suckarnas armé,
jag vill att vi ska vara två fega soldater som bygger
skyttegravar med lakanen.

Jag vill hitta dig på stadskartan, inte på en världsatlas.
Jag vill inte längre leta i lexikon efter ord
som kan ersätta en beröring.
Jag vill inte längre kasta macka med kyssarna,
leva i en hopskrynklad värld eller att
vi ska vara en kort flämtning mellan evigheterna.
Jag vill inte stapla avsked som en bunt
obetalda räkningar och jag är trött på att se
mina suckar ställa sig på tå för att bottna.

Känner mig som en fånge som räknar ner dagarna.
Jag ritar ett streck på väggen och konstaterar
att det är en vecka kvar till nästa permission.