Jag har funderat en längre tid på en sak:
Varför dansar svenska kvinnor så mycket bättre
än svenska män?

Allvarligt, jag har sett svenska kvinnor dansa
Shakira bättre än colombianskan själv, jag har
sett vanliga svenska brudar som skulle kunnat
vara danslärare åt Madonna.
Svenskor lär sig dansa tango, foxtrot, lindy hop
eller salsa utan problem.
De är sensuella, har taktkänsla och lär sig steg fort.

Men männen då? Vad fan händer där?

Det är ju som att släppa ut Stephen Hawkings
på dansgolvet.
De rör sig som om de skulle ha höftkulorna hopsvetsade
och deras taktkänsla räcker med nöd och näppe till att klappa
händerna ovanför huvudet till Sommartider,
ackompanjerad av små jämfota hopp som man annars
brukar se under uppvärmningen till ett aerobicspass
för nybörjare.

När musiken inte lämpar sig för monotona applåder,
brukar dansens Robocop ersätta handklappningen med
diverse luftinstrument –
något som i rytmiska Centralamerika skulle räckt för
att bli nerskjuten av en dödsskvadron.

Men inte i Sverige.
Där låter man marionettdockorna hållas, trots att de
får dansgolvet att se ut som roliga timmen i en klass
med handikappade förskolebarn.

Jag förstår att svenskorna inte säger till sina män
att de rör sig som om de vore gjorde av ståltråd,
eller att de önskar att männens kön vore lika
hårda och stela som resten av kroppen.
Det skulle inte bara såra de lättkränkta männen,
de skulle ju också bli utan danspartner.

Men frågan kvarstår, varför är det så stor skillnad
mellan svenska kvinnor och män på dansgolvet?

Jag har faktiskt ingen aning.
Det enda jag vet säkert är att om det finns en
dansskola i helvetet, är det en svensk man
som är lärare.