Det finns saker man märker
hur mycket man behöver dem,
först när man har förlorat dem.

Elektriciteten, till exempel.
Det är först när vi får ett elavbrott
som vi inser hur beroende vi är
av elektriciteten. Eller hur?

Eller mobiltelefonen, så naturlig del
av oss att den snart kommer att uppgraderas
från ”kommunikationsmedel” till ”kroppsdel”.

Samma sak med vitlökspressen, en liten
och obetydlig köksaccesoar –
tills den dag då den är borta.

Då inser man plötsligt dess värde –
då förstår man att vitlökspressen,
precis som elden och mikrovågsugnen,
inneburit en milstolpe i matlagningens historia.

För sex månader sen förlorade jag min.
Som jag har sörjt den!
För någon som redan var gravt handikappad i köket
blev förlusten förödande.

Först då upptäckte jag att argentinarna inte använder
vitlökspress. Helt otroligt. De hackar vitlöken! År 2010!

Fotnot: Jag har funderat mycket på hur man
kan förlora en vitlökspress.
Man kan liksom inte ställa sig de klassiska frågorna:
Vilka byxor hade du på dig? Har du kollat i jackan?
Du kanske har glömt den hemma hos en kompis?
Man borde inte kunna tappa bort en vitlökspress.
Min enda förklaring är att någon har snott den,
någon som förstått värdet av den.

I alla fall. Nu kommer det säkert dyka upp retrofetischister
på kommentarsfältet som säger att de alltid hackar vitlöken,
eftersom det framhäver smaken mer.
Samma idiotiska snobberi som att använda ett utedass,
när det finns vanlig toa att tillgå.

Jag vill inte ens tänka på hur många timmar argentinarna
lägger ner på att hacka vitlök, hur många promille av
av den argentinska BNP:n som går förlorade
i den finhackade vitlöken.

Hursomhelst, i sex månader irrade jag i mörkret,
som Reinfeldt utan Borg, medan jag desperat försökte
hitta någon affär som säljer vitlökspressar.

Jag frågade förgäves i varenda köksbutik i Córdoba.
En försökte till och med sälja på mig en vanlig nötknäckare
och hävdade bestämt att den hade samma effekt.
Fotnot:
Det krävs mycket för att en argentinsk butiksbiträde ska
släppa en potentiell kund. De är helt otroliga.
Trots att de uppenbarligen saknar det du är ute efter,
kommer de göra det omöjliga för att anpassa din efterfrågan
till deras utbud.
-Har ni de här högklackade skorna i 37?
-Nej, men vi har de här fina gympaskorna i 39, prova dom!
Man blir helt galen. Dessutom är de så många!
I Argentina har man en helt annan personalpolitik än i Sverige –
här har man minst två butiksbiträden per kund:
En som som pratar oavbrutet med dig om allt möjligt,
för att förvirra dig och en som klurar på vad man kan försöka
sälja på dig istället för det du ursprungligen frågade efter.
När du går in i en affär i Argentina vet du ofta vad du söker,
men inte vad du kommer att komma ut med.
Det kan vara vad som helst.
Förutom en vitlökspress.

I Buenos Aires, samma sak. Man skulle kunna tro
att vår huvudstad, så integrerad i världen, skulle
anammat vitlökspressarna.
Men nej – vi har mobiltelefoner med touchscreen,
vi har GPS, vi har satellituppkoppling till Internet och
massa annat trams, men vi har missat så grundläggande
köksredskap.
Det är så typiskt u-länder, att försöka hoppa över etapper
och ta en genväg till välståndet.

Jag hade gett upp. Accepterat att jag skulle få
vänta till min nästa Sverige-resa för att komplettera
min kökslåda.

Men då.

Jag kan inte förklara varför, vad som fick mig att
gå in – hade jag varit kvinna, hade jag motiverat
mitt infall med det sjätte sinnet (samma sinne som vet
när ett barn är i fara, när det saknas salt i maten
eller att det ligger en dammtuss under sängen).

Utifrån var det ju bara en skitig liten butik som
sålde antikviteter i San Telmo.
Men min magkänsla sa mig att här finns det
jag så länge sökt efter.
Och visst var det så!

En gammal, glappande vitlökspress, som någon
europé måste haft med sig när han emigrerade till
Argentina på 1800-talet.

Den kostade 28 pesos (50 kr).
Ingenting, för en så viktig bokstav i mitt punktskriftsalfabet.

Jag håller i Argentinas enda vitlökspress