Nu finns det ett datum för mitt inträde
i Nirvana, i ett tillstånd av evig ro och lycka.

Den 24 januari, tar jag avsked från världen,
så som jag känt till den fram tills nu.

Då lyfter jag ifrån den tunga ryggsäcken
som jag fyllt med minnen, frustrationer
och ouppfyllda löften
och går in i en ny, bekymmerslös etapp.

Det är dagen då alla konflikter i
världen får ett och samma svar:

Vem fan bryr sig?

Jag har precis lagt handpenningen
för en 6 x 3 meter stor tomt i Paradiset –
där ska jag och Skägget dricka fernet
och äta asado i all evighet och jag ska
röka kubanska cigarrer och lyssna på hans rövarhistorier
om hur han skapade världen på sex dagar
eller när han lurade Josef att tro att han
inte gökat med Maria.

För den 24 januari – ack, du historiska datum –
bygger de äntligen poolen i min trädgård.

Just nu finns det två trådar om mig på Flashback.
Jag märker med en gång när drevet gått igång, för då börjar
påminnelserna om min CSN-skuld att trilla ner i mejlkorgen.

Vad de skriver om mig är inte intressant. Att de avskyr mig, vet jag.
Att de har många sätt att uttrycka det på, också.
Mer intressant är deras hat mot Aftonbladet.
Jag är bara en liten sjuk cell i den här rikstäckande mediecancern som håller till i Globen.

Jag förstår dem. Jag skulle också avsky Aftonbladet om jag vore sverigedemokrat.
Framförallt om jag inte kan hålla mig ifrån mitt hatobjekt, som i det här fallet.
Aftonbladet har tydligare än någon annan tidning, tagit ställning mot invandrarfientligheten.
Ända uppifrån chefredaktören Jan Helin och ner till den sista skribenten (jag).

Det gör mig stolt att arbeta för en sån tidning. Men jag förstår att sverigedemokraterna inte delar
min entusiasm.
Men Aftonbladet är mycket mer än det.
Det är ju Sveriges i särklass största tidning, finns ingen som kommer i närheten.
Och självklart väcker Aftonbladet känslor. Och får mycket kritik.
Jag förstår det, en del av kritiken delar jag. Men det talar bara väl om Aftonbladet.

För dom som vill reducera Aftonbladet till en skvallerblaska som gör vad som helst för att få fler läsare, har fullständigt gått vilse i sina fördomar och förstår inte hur komplex tidningen egentligen är.
Aftonbladet är ett mästerverk och låt mig förklara varför:

Jag minns för några år sen, när jag vikarierade som kvällsreporter på Aftonbladet.
En dag fick jag gå ut och göra en enkät på stan.
Jag skulle prata med folk som läste Aftonbladet och fråga dem varför.
Det första som slog mig var hur lätt det var att hitta dem.
De flesta läser Aftonbladet, många gör det med dåligt samvete. Som om de skulle blivit tagna
på bargärning med en porrtidning. De identifierar sig med DN och SvD och tillhör oftast storstädernas medelklass. Men även dom läser ofta Aftonbladet.

Det andra jag reagerade på var att skälen till att man läste tidningen var så skiftande, beroende
på intressen, ålder, kön eller nationalitet.  En ung invandrartjej, minns jag, gick in på
Aftonbladet.se för att kolla om det varit några kravaller i sin förort. Många, väldigt många,
följer Sportbladet slaviskt. Några, färre, läser kulturen.
Och många ser det som en naturlig del av sin vardag, att köpa eller knappa in Aftonbladet
på nätet.

Alex Schulman skrev häromveckan en krönika där han försvarade kvällspressen.
Egentligen handlade inte krönikan om kvällstidningsjournalistiken
utan om vilken roll kvällstidningarna haft i hansbarndom.
Han försvarade kvällstidnignarna som en tradition.

Och där någonstans tror jag att Aftonbladets styrka ligger.
I sin förmåga att vara den rådande tidsandans främsta uttolkare.

Den speglar, bättre än någon annan, den blandning av ljus och skugga som vi vanligtvis
kallar Sverige.
Det finns något för alla, men inte allt för någon, i Sverige… förlåt, i Aftonbladet.

Därför läser man den, därför avskyr man den – i sin komplexa natur, där Åsa Linderborg jobbar
vägg i vägg med Sofi Fahrman, skönjer vi våra egna motsättningar.

Att läsa Aftonbladet är lite som att titta sig själv i spegeln.
Man kommer inte att gilla allt man ser, men man kan lära sig mycket om sig själv
och om samhället vi lever i om man vågar hålla kvar blicken.

Ett samhälle som förändras, som blandas, där värderingar skiftar, där individualismen
ökar men där också kritiken och motståndet frodas.
Ett Sverige vi må gilla eller inte, men där du vet var du kan läsa om det.

För Aftonbladet är Sveriges spegelbild.
Om du inte gillar bilden som reflekteras tillbaka, skyll inte på tidningen.

Om man skulle göra en prototyp av dagens svensk, vet nog ingen riktigt hur han
skulle se ut. Vilken hårfärg eller storlek på näsan han eller hon skulle ha,
vilka kläder han skulle bära, eller mat han skulle tugga.

Men vad vi vet, är att han med all sannolikhet skulle ha en Aftonbladet hopvikt under armen.

Dagens krönika på Aftonbladet kan ni läsa här

Jag har en liten konflikt med ett
hotell här i Argentina som tagit dubbelt betalt
för en hotellnatt.
Nu har de bett mig att faxa över
fakturan för att kontrollera mina uppgifter.
Det är helt otroligt.
Faxa fakturan? Faxa?
Jag är tvungen att damma av mitt
ordförråd för att hitta faxen.
Till slut hittar jag faxapparaten,
precis bredvid bakmaskinen och
strax framför flaskposten.

Allvarligt, vad fan svarar man på en
sån efterbliven förfrågan?
”Ni skullo blifva förvånad hur utvecklingen
gått framåt, kukhufvud”?

Vi har höga krav på rese- och hotellbranschen.
Vi förväntar oss att de ska hålla sig à jour
med de senaste teknologiska innovationerna.

Vi tar för givet att man kan reservera online,
betala med kort och vi grymtar lite missnöjda
när hotellrummet har vanlig nyckel och inte
kort som man stoppar in i låset.

Vi vill inte skriva in våra namn i stora gästböcker,
lägga mynt i TV-apparaten på hotellrummet
och vi kan acceptera att ha kackerlackor krälande på
väggarna, men vi ringer arga till receptionen och klagar
om fjärrkontrollen till kassaskåpet inte funkar.

Därför är det väldigt irriterande att behöva
gå till Tekniska museet och be att få låna en fax.

När jag ändå är där, ska jag passa på och
kolla om jag får låna telegrafen och nyckla
ett kort telegram:
… .._ __. __ .. _. .__. .._ _. __.
s   u  g  m   i   n   p    u   n   g

Nu har ett hett och mycket trovärdigt
rykte nått mig, från en insatt källa.
 
Socialdemokraternas nya partiledare
kommer att heta… Pär Nuder.

Så skynda er att tjäna en hacka.
På Ladrokes ger Göran Perssons Sancho Panza just nu 16 gånger
pengarna.

Som en jämförelse ger Sven-Erik Österberg
bara 2,40 tillbaka, Mikael Damberg
får du 4 gånger pengarna för och
Veronika Palm står i 10 gånger pengarna.

Så tycker ni om att tjäna säkra pengar
utan att jobba:
Satsa en hundring på Nuder redan idag.

Jag borde sitta och skriva krönika,
men jag kan inte koncentrera mig.

Titta på den här killen.
Han står på en liten kant på tionde våningen
i höghuset mittemot och sätter
fast några konsoler på ytterväggen.

Han har ett tjockt rep runt midjan,
som kompisen i lägenheten håller i.
Ibland måste kompisen släppa repet
för att hämta verktyg,
då håller ”byggarbetaren” sig fast
mot fönstret.

Vilken man!

Det här är bilden på en mördare.
Inte jag. Han bakom.
Nej, jag har inte sett honom
mörda någon.
Och det finns inget outgrundligt
i hans utseende som får oss att
ana hans mordiska uppsåt.
Men det är en mördare. Tro mig.
Jag skulle kunna svära på det
inför en domstol, om situationen
kräver det.

Låt mig förklara:
Vi har alla skumma saker för oss.
Vi är alla maskätna äpplen.
Att vara onormal är en del av
normaliteten.
Jag till exempel tycker om att
prata med min egen spegelbild.
Det är inte en narcissistisk
självförälskelse, det liknar mer
ett polisförhör.
Jag tittar spänt på mig själv
och synar mig i sömmarna.
Varför gjorde du så? Hur tänker du?
Jag ställer obekväma frågor och
försöker så gott det går att svara
på mina egna följdfrågor.
Eftersom jag är en bra journalist
slutar det oftast med att jag står
svarslös och med existentiell ångest.

Men mina maskar är harmlösa.
Nästa pittoreska.
Men det finns andra människor vars
ovanliga vanor, bakom ett skimmer av harmlöshet,
låter oss ana en sjuk natur.

Mannen på bilden är en sjuk man.
Bilden är tagen klockan 4:30,
det är juldagsnatt, gatan är helt öde –
då passar mannen på…

att tvätta bilen.

Ja, helt ogenerat står han med
vattenslangen och tvättsvamp tills
bilen skiner.

Visst, han skulle kunna vara en kärleksfull far,
en öm make, en lyhörd älskare och en god
arbetskamrat.
I teorin.
Men det vet vi att han inte är, eller hur?
Ingen normalt onormal människa tvättar
sin bil mitt i natten på gatan.

Jag ser honom stå helt obekymrad,
utan att hans samvete ens naggas i kanterna
trots sitt brott.

Jag skulle vilja gå fram och skrika:
–  Vems blod är det du tvättar bort, avskum!?
–  Öppna bakluckan och släpp ut din fru,
alla delar!

Men jag gör inte det.
Jag vill inte vara hans ursäkt för att i natt
återigen stå och tvätta bilen.

Det är något som inte stämmer
på den här bilden.
Klockan är 4:30 på morgonen
utanför lägenheten i Buenos Aires.
Vad är felet?