Det är fyra dagar till julafton.

Men här har julen inte kommit igång än,
igår hörde några vänner av sig –
de visste ännu inte var eller med vem
de skulle fira julen. Men de tyckte det
var dags att så smått börja engagera sig
i frågan. Det är ju trots allt fyra dagar kvar.

Kan ni tänka er det i Sverige?
Att någon fyra dagar före jul börjar kolla
runt var de ska vara på julafton?
I Sverige vet man var och med vem
man ska fira jul redan innan man föds.
Julklapparna började man handla redan under sommarrean,
dukningen planerades tidigt på hösten och vid första advent
är upphetsningen så stor att man måste tänka på fotboll
för att inte få utlösning.

Jag tror det är dags att sluta kalla julen för
årets viktigaste högtid i Sverige och uppgradera den
till årets längsta årstid.

I Argentina är det annorlunda.
Den är inte bara mycket kortare, den är liksom…
bisarr.
Eftersom man saknar en gedigen och i berg
inristad jultradition, blandar man hej vilt istället.

Ta skyltfönstren till exempel.
Trots den stekande värmen, vill man ändå skapa vinterkänsla.
Så skyltdockorna i bikini har tomtemössor på sig
och står på bomullstussar som simulerar snö.

Eller butikerna som säljer julpynt, por Dios!
De är som utfreakade versioner av butikskedjan Tiimari,
en riktig uppvisning i smaklöshet, med
batteridrivna tomtar, självlysande krubbor och turkosa girlanger.
De får Finlandsfärjorna att framstå som minimalistiska.
Hur skapar man julstämning med en sån inredning?

Och detta skruvas upp ännu ett varv
när det kommer till julgranen.
Förutom den traditionella mörkgröna plastgranen
kan man också köpa kritvita eller knallröda –
julens trikolor.
På den här färgglada stången tillkommer utsmyckningen –
och en argentinsk gran har mer utsmyckning än
uniformen på en krigshjälte.
Ljusen är ett blinkande disko.
Om tanken är att på något sätt spegla Jesu födelse,
måste ungen ha fötts på dansgolvet under ett raveparty.

Jag vet faktiskt inte om det här är argentinarnas uppfattning
om julstämning, eller om granen är tänkt för att signalera
en landningsbana som Tomten ska kunna se tydligt ända
från stratosfären.

Men det här är inte det värsta. No.
Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att ha techno-granen
som läslampa året runt om jag då slapp äta
pionono på julafton.

Pionono är julbordets stora marodör.
Pionono är som den där ensamma och vidriga kusinen
som man måste bjuda in på julmiddag med som ingen
står ut med.

Det är en fullständigt vidrig rulltårta  fylld med skinka,
paprika, ägg, mögelost och annat skit som kan vara gott
var för sig, men som på en söt tårtbotten får
smaklökarna att hungerstrejka.

I grund och botten handlar det om att argentinarna
inte kan laga mat utan kött.
Köttet är argentinarnas mat-kompass,
det är Polstjärnan på det dukade bordet.

När argentinaren lagar mat är köttet
den självklara referenspunkten.
Då kan man aldrig gå vilse.
Lite som potatisen för svennarna.
Problemet är att när köttet försvinner,
blir matlagningen ett oförutsägbart äventyr,
en seglats på okänt vatten.

Det är lite synd att Jesus inte föddes
i en förort till Buenos Aires.
Då hade de två vise männen (den tredje försov sig)
inte tvekat att slakta sina mulåsnor
och göra en fet jävla asado för att hylla
Guds barn.

Och jag hade sluppit ha ångest över
att julbordet ska kapsejsa i min mun.