Visst spelar storleken roll. Även när det gäller julen.
Den svenska julen är både för lång och har en alldeles för stor omkrets.
Dessutom rör den sig dålig i sängen.
Den svenska julen är som ett dåligt ligg, helt enkelt.
Det är synd, för den har egentligen alla förutsättningar att vara årets bästa sex.
Man kan ju inte klaga på människors entusiasm och inlevelse, Eros två främsta följeslagare.
Inramningen är också perfekt. Allt är ju så myyyysigt och inbjudande.
Ljusen är tända, de nystrukna röda dukarna ligger vackert på borden,
alla är uppklädda och förväntansfulla, julgranen tindrar måttfullt och sensuellt
(jag pratar om ”pursvenskarnas” granar, såklart. Invandrargranarna platsar på ett raveparty).
Ändå blir det fel under jullakanen. Varför?

Längden spelar såklart roll. Efter tre månaders petting och förspel har
den börjat slakna på julafton. Det är naturligt.
När man får för mycket av det goda är det lätt att det låser sig.
Och visst kan omkretsen också vara störande.
Julen är en holistisk upplevelse som man bara kan undvika genom att
åka utomlands eller hoppa från bron. Båda alternativen är populära.

Men det är inte det största problemet. Som man säger på spanska:
”Det är inte storleken på trollspöet som är det viktiga,
utan trollkarlens skicklighet.”
Och det är här som som den svenska julskon klämmer.

Skulle ni tycka om en älskare som varje gång gör exakt samma sak på er?
Samma rörelse, samma ställningar, samma snuskiga ord, i samma takt,
i exakt samma ordning? Nej, fy fan.
Men det är just det man gör under den svenska julen.
Julfiranden plagierar varandra, som om vi fryst in förra lyckade firandet
och tinar upp den i år igen.
Vi vill, av en någon oförklarlig anledningen, att firandet ska vara oföränderlig
reprisering av alla tidigare.
Vi ska vara med samma människor, se på samma tv-program, samma julbord, på samma plats,
samma tomte, samma rim, julmusik och skämt, till och med samma presentpapper
(det som blev över från förra julen).

Det här är inte något naturligt. Det finns nästan en fobisk rädsla att förändra något.
Varför är man så benägen att upprepa exakt samma procedur år efter år?
Det är löjligt att kalla det här monotona och förutsägbara juckande för tradition.
Det här är en sjuklig rädsla för förändring.

Skulle jag få möjligheten att ligga med min drömjul,
skulle julorganet vara kort som den argentinska, men bred som den svenska.
Jag skulle vilja att den rörde sig skiftande och oförutsägbart som argentinare –
här vet man inte förrän samma dag hur och med vem julen ska firas och det
dimper ofta in gäster i sista minuten med piroger och en vinare i handen.
Jag gillar det.
Men inramningen skulle definitivt vara svensk,
när det kommer till att skapa julromantisk stämning är svenskarna oslagbara.
En riktig sverigentinsk jul, helt enkelt.