Just nu finns det två trådar om mig på Flashback.
Jag märker med en gång när drevet gått igång, för då börjar
påminnelserna om min CSN-skuld att trilla ner i mejlkorgen.

Vad de skriver om mig är inte intressant. Att de avskyr mig, vet jag.
Att de har många sätt att uttrycka det på, också.
Mer intressant är deras hat mot Aftonbladet.
Jag är bara en liten sjuk cell i den här rikstäckande mediecancern som håller till i Globen.

Jag förstår dem. Jag skulle också avsky Aftonbladet om jag vore sverigedemokrat.
Framförallt om jag inte kan hålla mig ifrån mitt hatobjekt, som i det här fallet.
Aftonbladet har tydligare än någon annan tidning, tagit ställning mot invandrarfientligheten.
Ända uppifrån chefredaktören Jan Helin och ner till den sista skribenten (jag).

Det gör mig stolt att arbeta för en sån tidning. Men jag förstår att sverigedemokraterna inte delar
min entusiasm.
Men Aftonbladet är mycket mer än det.
Det är ju Sveriges i särklass största tidning, finns ingen som kommer i närheten.
Och självklart väcker Aftonbladet känslor. Och får mycket kritik.
Jag förstår det, en del av kritiken delar jag. Men det talar bara väl om Aftonbladet.

För dom som vill reducera Aftonbladet till en skvallerblaska som gör vad som helst för att få fler läsare, har fullständigt gått vilse i sina fördomar och förstår inte hur komplex tidningen egentligen är.
Aftonbladet är ett mästerverk och låt mig förklara varför:

Jag minns för några år sen, när jag vikarierade som kvällsreporter på Aftonbladet.
En dag fick jag gå ut och göra en enkät på stan.
Jag skulle prata med folk som läste Aftonbladet och fråga dem varför.
Det första som slog mig var hur lätt det var att hitta dem.
De flesta läser Aftonbladet, många gör det med dåligt samvete. Som om de skulle blivit tagna
på bargärning med en porrtidning. De identifierar sig med DN och SvD och tillhör oftast storstädernas medelklass. Men även dom läser ofta Aftonbladet.

Det andra jag reagerade på var att skälen till att man läste tidningen var så skiftande, beroende
på intressen, ålder, kön eller nationalitet.  En ung invandrartjej, minns jag, gick in på
Aftonbladet.se för att kolla om det varit några kravaller i sin förort. Många, väldigt många,
följer Sportbladet slaviskt. Några, färre, läser kulturen.
Och många ser det som en naturlig del av sin vardag, att köpa eller knappa in Aftonbladet
på nätet.

Alex Schulman skrev häromveckan en krönika där han försvarade kvällspressen.
Egentligen handlade inte krönikan om kvällstidningsjournalistiken
utan om vilken roll kvällstidningarna haft i hansbarndom.
Han försvarade kvällstidnignarna som en tradition.

Och där någonstans tror jag att Aftonbladets styrka ligger.
I sin förmåga att vara den rådande tidsandans främsta uttolkare.

Den speglar, bättre än någon annan, den blandning av ljus och skugga som vi vanligtvis
kallar Sverige.
Det finns något för alla, men inte allt för någon, i Sverige… förlåt, i Aftonbladet.

Därför läser man den, därför avskyr man den – i sin komplexa natur, där Åsa Linderborg jobbar
vägg i vägg med Sofi Fahrman, skönjer vi våra egna motsättningar.

Att läsa Aftonbladet är lite som att titta sig själv i spegeln.
Man kommer inte att gilla allt man ser, men man kan lära sig mycket om sig själv
och om samhället vi lever i om man vågar hålla kvar blicken.

Ett samhälle som förändras, som blandas, där värderingar skiftar, där individualismen
ökar men där också kritiken och motståndet frodas.
Ett Sverige vi må gilla eller inte, men där du vet var du kan läsa om det.

För Aftonbladet är Sveriges spegelbild.
Om du inte gillar bilden som reflekteras tillbaka, skyll inte på tidningen.

Om man skulle göra en prototyp av dagens svensk, vet nog ingen riktigt hur han
skulle se ut. Vilken hårfärg eller storlek på näsan han eller hon skulle ha,
vilka kläder han skulle bära, eller mat han skulle tugga.

Men vad vi vet, är att han med all sannolikhet skulle ha en Aftonbladet hopvikt under armen.