Det här är bilden på en mördare.
Inte jag. Han bakom.
Nej, jag har inte sett honom
mörda någon.
Och det finns inget outgrundligt
i hans utseende som får oss att
ana hans mordiska uppsåt.
Men det är en mördare. Tro mig.
Jag skulle kunna svära på det
inför en domstol, om situationen
kräver det.

Låt mig förklara:
Vi har alla skumma saker för oss.
Vi är alla maskätna äpplen.
Att vara onormal är en del av
normaliteten.
Jag till exempel tycker om att
prata med min egen spegelbild.
Det är inte en narcissistisk
självförälskelse, det liknar mer
ett polisförhör.
Jag tittar spänt på mig själv
och synar mig i sömmarna.
Varför gjorde du så? Hur tänker du?
Jag ställer obekväma frågor och
försöker så gott det går att svara
på mina egna följdfrågor.
Eftersom jag är en bra journalist
slutar det oftast med att jag står
svarslös och med existentiell ångest.

Men mina maskar är harmlösa.
Nästa pittoreska.
Men det finns andra människor vars
ovanliga vanor, bakom ett skimmer av harmlöshet,
låter oss ana en sjuk natur.

Mannen på bilden är en sjuk man.
Bilden är tagen klockan 4:30,
det är juldagsnatt, gatan är helt öde –
då passar mannen på…

att tvätta bilen.

Ja, helt ogenerat står han med
vattenslangen och tvättsvamp tills
bilen skiner.

Visst, han skulle kunna vara en kärleksfull far,
en öm make, en lyhörd älskare och en god
arbetskamrat.
I teorin.
Men det vet vi att han inte är, eller hur?
Ingen normalt onormal människa tvättar
sin bil mitt i natten på gatan.

Jag ser honom stå helt obekymrad,
utan att hans samvete ens naggas i kanterna
trots sitt brott.

Jag skulle vilja gå fram och skrika:
–  Vems blod är det du tvättar bort, avskum!?
–  Öppna bakluckan och släpp ut din fru,
alla delar!

Men jag gör inte det.
Jag vill inte vara hans ursäkt för att i natt
återigen stå och tvätta bilen.