Historiska timmar utspelade sig igår i Cordoba.
Jorge Rafael Videla, militärjuntans högsta höns,
har precis dömts till livstids fängelse.
För andra gången. Första gången var 1985,
men president Carlos Menem beslöt att ge
amnesti åt miltärjuntans tre högsta ledare.
Fram till 2003 var miltärerna skyddade av
amnestilagar, som förre presidenten Nestor Kirchner
rev upp.

Tillsammans med Videla dömdes ett tjugotal
militärer och poliser.
En av dem var Luciano Benjamín Menendez,
ansvarig militär i Córdoba och nordvästra regionen.
Det är hans femte livstidsdom, sen rättegångarna
mot militären kommit igång igen.

När han dömdes första gången, för två år sen,
befann jag mig i Luleå. Då skrev jag den här texten,
om när jag sprang på honom på gatan i Córdoba:

JAG KAN INTE SLUTA GRÅTA

Jag tror det var åtta år sedan.
Jag gick in i banken i Córdoba för att ta ut pengar.

När jag öppnade dörren
gick en äldre man ut med sin fru.

Jag hann gå in innan hjärnan reagerade på vad jag nyss sett.
På vem jag nyss sett.

Jag blev helt stel. Kallsvettig.

Var det han?
Kunde det verkligen vara han?
Hur vågade han visa sig offentligt?
Hijo de puta!

Jag tittade ut genom fönstret.
Jo, visst var det han.
Äldre, mycket äldre, men det gick
inte att ta fel på blicken.

El Cachorro.
Valpen.

Så kallades han.
Generalen Luciano Benjamin Menendez.

Han är anklagad för mord på 800 människor
under den blodiga argentinska militärdiktaturen
på 1970-talet.

800 kroppar som aldrig hittats.
Bland annat mina barns morföräldrar.

Han har aldrig blivit dömd för sina mord.
Några jävla amnestilagar har satt stopp för det.

Det berättas att när soldaterna ville
hedra sin general, ställde de upp politiska fångar
på led, bakbundna, och avrättade dem.

Inför Menendez.
En efter en.
Som offergåva.

Nu stod han bara några meter ifrån mig.
Valpen.
Mördaren.
Anledningen till att jag inte fick växa upp i Argentina.

Och jag visste inte vad jag skulle göra!

Vad gör man om man står inför en folkmördare?

Jag tror jag aldrig hade ställt mig frågan tidigare,
och nu var jag tvungen att besvara den snabbt.

Menendez och frun började gå bort.
Jag svettades. Och darrade.

Jag visste att om jag inte gjorde något
skulle jag ångra mig resten av livet.

Men vad?

Jag började gå efter. Hjärtat kändes som hammarslag i bröstet.
Innan korsningen var jag ifatt dem.

Jag gick precis bakom honom.
Hijo de puta, viskade jag i örat.
Jag tror jag kände doften av hans rakvatten.
Men jag kommer inte ihåg exakt. Det kan vara inbillning.

Din fega horungen. Han vände sig inte om.
Han reagerade inte alls. Fortsatte att gå som om jag inte
fanns. Som om jag vore en vålnad.

Jag började skrika.
Hijo de puta.
Hijo de puta!
HIJO DE PUTA!!!

Till slut vände sig frun om.
– Titta på de här kommunisterna, sa hon och fnös.

Håll käften jävla kärring! Jag pratar inte med dig.

Nu vände han sig om. Valpen.
Han tittade mig rakt i ögonen.
Med sin iskalla, okänsliga, döda blick.
Blicken från någon som avrättat och låtit avrätta
utan att blinka, utan att någonsin ångrat sig.
Den blicken går inte att beskriva.

Jag fick inte fram ett ljud.
Jag ville skrika men det gick inte.
Jag var så fruktansvärt rädd.

De vände sig om och började gå.
Jag stod kvar. Darrade. Och började gråta.
Jag såg deras ryggtavla avlägsna sig
och jag kunde inte sluta gråta.
Av rädsla. Av sorg.
Men mest av allt av maktlöshet.

Det har gått åtta år ganska precis.

Återigen gråter jag som ett barn.
Det rinner snor, jag skakar av gråten och kan inte sluta.

Jag sitter just nu och lyssnar på argentinsk radio
för efter 30 år har Valpen precis blivit dömd till livstids fängelse.