Ni har väl inte missat att jag
har en fanblogg?

Och den drivs inte av en fuktig
fjortis som kastat slut på sina
veckodags-trosor,
utan av en intellektuellt knivskarp norrbottnisk karlakarl
som kastar upp tomma snusdosor på scen.

JonasA är inte bara en läsare,
han är Läsaren.

Ni ska veta att jag har blivit älskad
av läsare – ibland på gränsen till en osund dyrkan.
Men alla, förr eller senare, överger mig.
Det slår aldrig fel.
Förr eller senare kommer jag att skriva något
som sårar er, som får er att tycka att
jag är idiot, en tönt, en nolla.
Och så försvinner ni.
Jag har förlikat mig med den tanken:
att jag har er alla till låns.

Förutom JonasA.
Han finns med från början,
han kommenterade mina första stapplande steg
på Norrbottens-Kuriren.
Och sedan dess bor han inackorderad på bloggen.
Han är den enda jag tillåter möblera om,
tycka till om inredningen.
 
Jag har inte hittat hans ömma punkt,
jag har inte lyckats kliva över hans tolerans tröskel.

Och någonstans vet jag att den dagen
JonasA slutar läsa, är det för att det är
dags för mig att sluta skriva.