Samson hade fel –
det är inte styrkan utan fåfängan
som sitter i håret.

Vad är det vi automatiskt kollar
efter när vi går förbi en spegel?
Att ögonen behåller samma proportioner
som i morse?
Att vi inte tappat en näsborre?
Att våra ögonbryn inte växt ihop under natten?

Nej, det är frisyren.
Därför hatar jag frisyrer –
de gör mig mer fåfäng än jag redan är.
Om en frisör frågar mig vad jag
vill ha för frisyr, springer jag ut därifrån.
Frisyr låter som något som måste
underhållas, vårdas, fönas, stylas.

Jag är stolt över att inte dragit
en kam genom mitt hår sen tonåren.

Eftersom jag är så rädd för att
frisören ska löpa amok på mitt huvud
brukar jag lumpensnagga mig.

Det är inte snyggt, men tryggt.
Jag behöver inte tänka på från vilket
håll vinden blåser, hur jag lutar huvudet
mot kudden eller gå omkring som en spagge med en
kam i fickan.

Jag är frisyrlös, det är en slag kontrollerad
anarki på huvudet – där hårstrån kan
spreta åt alla håll utan att det rubbar
balansen.

Idag, efter många veckors velande,
tog jag mig till frisören.
Velig, därför att jag inte tänkte
klippa mig så kort.
Min rädsla var att den gnutta frihet
jag gav frisören skulle missbrukas.

Och att jag skulle för första gången få en frisyr.

Men han lyckades.
Så här blev min frisyrlösa klippning –
neutral och oföränderlig.
Perfekt!