Några läsare vill veta vad jag
INTE gillar med Argentina.
Här är en några år gammal anekdot som fungerar utmärkt
som illustration:

Det är kväll och jag har bråttom ner på stan.
Stoppar en taxi på gatan. Tror jag.
En bil stannar, bromsarna låter förskräckligt.
Jag tvekar. Bilen ser förstörd ut.
Men jag kliver på.
– Al centro, till stan, säger jag.
– Ok, men säg att du känner mig om vi blir stoppade.

Svarttaxi.

– Inget problem, svarar jag och söker efter ett säkerhetsbälte som naturligtvis inte finns.
– Tro inte att jag vill köra svart, men jag har inget val, börjar mannen i framsätet. Jag får inget tillstånd.
– Nähä, varför inte?
– Jag saknar några fingrar i vänster hand, säger han och håller upp en hand med en ensam tumme.

Mannen rattar en skrotbil med bara en tumme!

Jag säger inget,
men jag förstår att jag har begått ett stort misstag.

Mitt livs längsta kvart har börjat.
Dörrarna skakar.
Fönstret går inte att veva upp.
Det enda som inte låter på bilen är tutan.

– Men egentligen är det inte därför jag inte får tillstånd, säger mannen.
Det måste vara för färgblindheten, tänker jag när han kör mot rött för andra gången.
– Handen kunde de ha överseende med, men inte med det här? säger han och vänder sig om.

Jag ville egentligen inte veta.
Jag borde ha blundat.
Då hade inte den hemska bilden etsat sig fast i minnet.

Men människan dras till det makabra och jag tittade noggrant,
precis när bilen åkte förbi en ljusstolpe i 80 kilometer i timmen.
Och i ljusskenet gick det inte att ta miste:
hans vänstra öga var av glas.

En skrotbil.
Ett finger.
Ett öga.
Men nio liv.

I Argentina dör det 22 människor om dagen i trafiken.
Det är inte konstigt.
Det konstiga är att så många lyckas överleva.