DN´s Fredrik Strage skrev en krönika häromdagen,
där han sågade den svenska julen – framförallt julmaten,
som han ansåg vara den sämsta i världen.

Det är inte det minsta kontroversiellt att såga julfirandet,
skulle nog säga att det är klassiskt och ständigt återkommande
grepp bland skribenter i Sverige.

Jag kritiserade i min senaste krönika en aspekt av den
svenska julen – den extremt detaljstyrda julplaneringen.
Tyckte det var synd, för annars är ju julen mysig i Sverige,
till skillnad från Argentina.
Min drömjul var en sverigentinsk jul, en blandning.

När Aftonbladet stängde av kommentarsfunktionen
efter någon timme hade det trillat in 40 kommentarer.
De stänger av den i krönikor där man inte kan släppa
kommentarerna fria eftersom de har en sån olämplig rasistisk ton.
Och ni ska veta: om det finns 40 godkända kommentarer,
så har dubbelt så många redan sorterats bort
(det som sverigedemokraterna tycker om att kalla censur,
men som är rena rasistiska påhopp).

Även via mejl har jag fått en massa reaktioner,
som alla har samma ton:
Åk hem och kom inte tillbaka, Sverigehatare.

Några tankar kring det:
Tror ni att Fredrik Strage, som var mycket hårdare i sitt
omdöme om julen, blev kallad Sverigehatare?
Skrev någon till Fredrik ”det märks hur mycket du hatar
svenska traditioner”?
Tror inte det.
Om vi bortser från diskussionen om hur det är
inflation på begreppet ”hat” och kan användas på allt, även på
en lättsamt raljerande text, så är den intressanta
debatten att det finns människor, många människor,
som anser att jag (och såna som jag) inte har rätt
att kritisera Sverige.
”Passar det inte, åk hem, din jävla idiot”, skrev en läsare.
En bloggare undrade om det är för mycket begärt att
vi (invandrare) ska visa tacksamhet för det land som tog
emot oss när vi behövde.
”Vem fan är du att säga åt oss svenskar hur vi ska fira jul”,
skrev en annan läsare.

Jag är ingen att säga åt er hur ni ska fira er jävla jul.
Jag skiter fullständigt hur ni firar julen.
Aftonbladet har inte anställt mig för att undervisa er,
utan för att jag ska ge min syn på saker och ting.
Problemet med er är att ni förväntar er och känner att
ni har rätt att förvänta er, att jag ska vara en nickedocka
som av tacksamhet inte kritiserar något som har med
Sverige och svenskarna att göra.
Jag var ett år när jag kom till Sverige –
när anser ni att jag har samma rätt som Fredrik Strage
att kritisera den svenska julen?

Nu är jag väldigt van vid de här reaktionerna,
”idiot” är mitt andranamn i mediesammahang.

Av en, för mig, oförklarlig anledning, känner ni att ni har
tolkningsföreträde, att ni har rätt att kräva av mig en
fånig lojalitet och tacksamhet – något ni inte kräver
av alla hundratals ”pursvenska” skribenter som,
precis som jag, tycker om att lyfta fram och raljera
över svenska fenomen.
Ni kan inte hålla er till texten, utan angriper mig personligen.
Era kommentarer rör mig egentligen inte i ryggen,
som ni säkert redan förstått.

Men ni sätter mig på prov. Ni plockar fram det
sämsta i mig: föraktet.
Jag kämpar emot det, jag avskyr när den känslan
introducerar sig under min hud.
Ett djupt förakt.

Jag skrev häromdagen om empati, om vikten
att inte förlora den, oavsett vad vi utsätts för.
Om jag ska vara ärlig, så är det mycket lättare för
mig att känna empati för mannen som tryckte en
pistol mot min rygg, än för er, som skulle kunna
vara mina grannar.

Jag kan förstå rånaren, i hans fall kan jag försöka förstå
varför livet gick snett. Men framförallt:
Hans agerande har inte att göra med en snedvriden människosyn.
Det har däremot era kommentarer.