Lika bra att tillbringa dagen
vid poolen på terrassen med
utsikt över centrala Buenos Aires
och läsa inredningstidningar.

37 grader varmt idag i Buenos Aires

 C. ska få en dagen-efter-julklapp.
Men hon var tvungen att välja:

Hon gjorde ett klokt val.
För att orka dansa tango hela kvällen,
behöver hon en ordentlig massage.
Men den kan man inte få på
fastande mage.
Så nu ska vi först ut och äta frukost.

Svenska akademin står i skuld
till den anonyma argentinska forskaren
som uppfann Alikal – världens i särklass
bästa bakfylletablett.

Den har hjälpt miljoner argentinare
att få ett bättre liv.
Och det är dags att världen får ta
del av den mirakulösa kuren.

Alikal kostar 1,50 pesos och
kommer i en liten förpackning
som är uppdelad i två:
Dels innehåller den en huvudvärkstablett,
dels ett pulver.
Tillsammans är de oslagbara,
som Batman och Robin.

Igår natt, efter ett intensivt ätande
och drickande – inklusive varm glögg i 35
graders värme – tog jag en Alikal innan jag
gick och la mig.
Vaknade fyra timmar senare,
fräsch som en isbergssallad.

Tack, Alikal.

Midsommarnattens värme är het
stjärnorna gnistra och glimma
jag häller upp en ny fernet
den tredje den senaste timma
Månen vandrar sin tysta bana
svetten rinner mot röven i rutschkana
Lägger mig i poolen fylld till sin brädd
endast Tomten är påklädd

Med kärra utan hjul och hästar med horn
någon blir misstänksam och ringer polisen
Tomten säger sig vara julens mogul
men i säcken finns säkert grisen
Konstaplarna är väldigt ovana
att hustak används som landningsbana
Tomten löser det på argentinskt vis
tar fram en julklapp och mutar polis

Gubben flämtar nu vid lägenhetsdörr
och frågar andfådd efter snälla barn
ser, som så många somrar förr
hur han betraktas som skamlöst skarn
Han stämmer ju in i gärningmannaprofil
Tomten beter sig som pedofil
Går iväg med svansen mellan benen
och gör entré genom skorstenen.

Blir bländad av den blinkande granen
när han kommit ner från taken
snubblar och måste snabbt ändra planen
för nu är inte endast Tomten vaken
Vid dörren står den hotfulla sydamerikanen
siktar på Tomten och spänner hanen
Bara en tjuv har i värmen en mössa
Tomten blir bortkörd med hagelbössa

Väl uppe igen på husets skorsten
hinner han se den springande killen
rusar iväg med Tomtens ren
snart ligger den slaktad på grillen
På släden ligger ett handskrivet brev
som tjuven i all hast skrev
Med spretig handstil har han antecknat på lappen
”Tack för den fina julklappen”

Midsommarnattens värme är het
stjärnorna gnistra och glimma
jag häller upp en ny fernet
den tredje den senaste timma
Månen vandrar sin tysta bana
svetten rinner mot röven i rutschkana
Lägger mig i poolen fylld till sin brädd
endast Tomten är påklädd

Jag har två bortskämda barn.
Dels är jag en curlingpappa,
dels är de uppvuxna med hembiträde.

Mina barn skulle inte haft några
som helst problem att kamma hem
SVTs dokusåpa med bortskämda ungar.

Det är lugnt för mig.
Tillsammans med Rosita turas vi om
att hålla i kvasten och sopa rent
framför dem.
Rosita lagar mat a la carte, ibland
två olika menyer så att ungarna ska
vara nöjda.

Det är viktigt att de är nöjda.
Då kan de koncentrera sig på det
enda jag kräver av dem:
Skolan.

De har faktiskt ingen ursäkt för att
inte plugga. De behöver inte ens
göra sin egen frukost.
Så när de inte pluggar, blir jag sur.
Riktigt sur.

Och jag har infört ett klassiskt borgerligt
stimulanspaket: Morötter uppåt, piska neråt.
Belöna den som det går bra för
och straffa den som det går dåligt för.

Julklapparna är numera helt prestationsbundna.
Bra i skolan, bra julklapp.
Dålig i skolan, dålig julklapp.

I år får min dotter i julklapp en tangoweekend
i Buenos Aires – där ingår resa, boende,
privatlärare och nya tangoskor.

Min son får en ficklampa. Utan batterier.

Historiska timmar utspelade sig igår i Cordoba.
Jorge Rafael Videla, militärjuntans högsta höns,
har precis dömts till livstids fängelse.
För andra gången. Första gången var 1985,
men president Carlos Menem beslöt att ge
amnesti åt miltärjuntans tre högsta ledare.
Fram till 2003 var miltärerna skyddade av
amnestilagar, som förre presidenten Nestor Kirchner
rev upp.

Tillsammans med Videla dömdes ett tjugotal
militärer och poliser.
En av dem var Luciano Benjamín Menendez,
ansvarig militär i Córdoba och nordvästra regionen.
Det är hans femte livstidsdom, sen rättegångarna
mot militären kommit igång igen.

När han dömdes första gången, för två år sen,
befann jag mig i Luleå. Då skrev jag den här texten,
om när jag sprang på honom på gatan i Córdoba:

JAG KAN INTE SLUTA GRÅTA

Jag tror det var åtta år sedan.
Jag gick in i banken i Córdoba för att ta ut pengar.

När jag öppnade dörren
gick en äldre man ut med sin fru.

Jag hann gå in innan hjärnan reagerade på vad jag nyss sett.
På vem jag nyss sett.

Jag blev helt stel. Kallsvettig.

Var det han?
Kunde det verkligen vara han?
Hur vågade han visa sig offentligt?
Hijo de puta!

Jag tittade ut genom fönstret.
Jo, visst var det han.
Äldre, mycket äldre, men det gick
inte att ta fel på blicken.

El Cachorro.
Valpen.

Så kallades han.
Generalen Luciano Benjamin Menendez.

Han är anklagad för mord på 800 människor
under den blodiga argentinska militärdiktaturen
på 1970-talet.

800 kroppar som aldrig hittats.
Bland annat mina barns morföräldrar.

Han har aldrig blivit dömd för sina mord.
Några jävla amnestilagar har satt stopp för det.

Det berättas att när soldaterna ville
hedra sin general, ställde de upp politiska fångar
på led, bakbundna, och avrättade dem.

Inför Menendez.
En efter en.
Som offergåva.

Nu stod han bara några meter ifrån mig.
Valpen.
Mördaren.
Anledningen till att jag inte fick växa upp i Argentina.

Och jag visste inte vad jag skulle göra!

Vad gör man om man står inför en folkmördare?

Jag tror jag aldrig hade ställt mig frågan tidigare,
och nu var jag tvungen att besvara den snabbt.

Menendez och frun började gå bort.
Jag svettades. Och darrade.

Jag visste att om jag inte gjorde något
skulle jag ångra mig resten av livet.

Men vad?

Jag började gå efter. Hjärtat kändes som hammarslag i bröstet.
Innan korsningen var jag ifatt dem.

Jag gick precis bakom honom.
Hijo de puta, viskade jag i örat.
Jag tror jag kände doften av hans rakvatten.
Men jag kommer inte ihåg exakt. Det kan vara inbillning.

Din fega horungen. Han vände sig inte om.
Han reagerade inte alls. Fortsatte att gå som om jag inte
fanns. Som om jag vore en vålnad.

Jag började skrika.
Hijo de puta.
Hijo de puta!
HIJO DE PUTA!!!

Till slut vände sig frun om.
– Titta på de här kommunisterna, sa hon och fnös.

Håll käften jävla kärring! Jag pratar inte med dig.

Nu vände han sig om. Valpen.
Han tittade mig rakt i ögonen.
Med sin iskalla, okänsliga, döda blick.
Blicken från någon som avrättat och låtit avrätta
utan att blinka, utan att någonsin ångrat sig.
Den blicken går inte att beskriva.

Jag fick inte fram ett ljud.
Jag ville skrika men det gick inte.
Jag var så fruktansvärt rädd.

De vände sig om och började gå.
Jag stod kvar. Darrade. Och började gråta.
Jag såg deras ryggtavla avlägsna sig
och jag kunde inte sluta gråta.
Av rädsla. Av sorg.
Men mest av allt av maktlöshet.

Det har gått åtta år ganska precis.

Återigen gråter jag som ett barn.
Det rinner snor, jag skakar av gråten och kan inte sluta.

Jag sitter just nu och lyssnar på argentinsk radio
för efter 30 år har Valpen precis blivit dömd till livstids fängelse.

Några läsare vill veta vad jag
INTE gillar med Argentina.
Här är en några år gammal anekdot som fungerar utmärkt
som illustration:

Det är kväll och jag har bråttom ner på stan.
Stoppar en taxi på gatan. Tror jag.
En bil stannar, bromsarna låter förskräckligt.
Jag tvekar. Bilen ser förstörd ut.
Men jag kliver på.
– Al centro, till stan, säger jag.
– Ok, men säg att du känner mig om vi blir stoppade.

Svarttaxi.

– Inget problem, svarar jag och söker efter ett säkerhetsbälte som naturligtvis inte finns.
– Tro inte att jag vill köra svart, men jag har inget val, börjar mannen i framsätet. Jag får inget tillstånd.
– Nähä, varför inte?
– Jag saknar några fingrar i vänster hand, säger han och håller upp en hand med en ensam tumme.

Mannen rattar en skrotbil med bara en tumme!

Jag säger inget,
men jag förstår att jag har begått ett stort misstag.

Mitt livs längsta kvart har börjat.
Dörrarna skakar.
Fönstret går inte att veva upp.
Det enda som inte låter på bilen är tutan.

– Men egentligen är det inte därför jag inte får tillstånd, säger mannen.
Det måste vara för färgblindheten, tänker jag när han kör mot rött för andra gången.
– Handen kunde de ha överseende med, men inte med det här? säger han och vänder sig om.

Jag ville egentligen inte veta.
Jag borde ha blundat.
Då hade inte den hemska bilden etsat sig fast i minnet.

Men människan dras till det makabra och jag tittade noggrant,
precis när bilen åkte förbi en ljusstolpe i 80 kilometer i timmen.
Och i ljusskenet gick det inte att ta miste:
hans vänstra öga var av glas.

En skrotbil.
Ett finger.
Ett öga.
Men nio liv.

I Argentina dör det 22 människor om dagen i trafiken.
Det är inte konstigt.
Det konstiga är att så många lyckas överleva.

Dessutom är det befängt att ens
antyda att vi i Argentina saknar
jultraditioner.
Vad vore en argentinsk jul
utan lusebular y peparcaca!?

Nu ska jag fika, God Jul på er!

DN´s Fredrik Strage skrev en krönika häromdagen,
där han sågade den svenska julen – framförallt julmaten,
som han ansåg vara den sämsta i världen.

Det är inte det minsta kontroversiellt att såga julfirandet,
skulle nog säga att det är klassiskt och ständigt återkommande
grepp bland skribenter i Sverige.

Jag kritiserade i min senaste krönika en aspekt av den
svenska julen – den extremt detaljstyrda julplaneringen.
Tyckte det var synd, för annars är ju julen mysig i Sverige,
till skillnad från Argentina.
Min drömjul var en sverigentinsk jul, en blandning.

När Aftonbladet stängde av kommentarsfunktionen
efter någon timme hade det trillat in 40 kommentarer.
De stänger av den i krönikor där man inte kan släppa
kommentarerna fria eftersom de har en sån olämplig rasistisk ton.
Och ni ska veta: om det finns 40 godkända kommentarer,
så har dubbelt så många redan sorterats bort
(det som sverigedemokraterna tycker om att kalla censur,
men som är rena rasistiska påhopp).

Även via mejl har jag fått en massa reaktioner,
som alla har samma ton:
Åk hem och kom inte tillbaka, Sverigehatare.

Några tankar kring det:
Tror ni att Fredrik Strage, som var mycket hårdare i sitt
omdöme om julen, blev kallad Sverigehatare?
Skrev någon till Fredrik ”det märks hur mycket du hatar
svenska traditioner”?
Tror inte det.
Om vi bortser från diskussionen om hur det är
inflation på begreppet ”hat” och kan användas på allt, även på
en lättsamt raljerande text, så är den intressanta
debatten att det finns människor, många människor,
som anser att jag (och såna som jag) inte har rätt
att kritisera Sverige.
”Passar det inte, åk hem, din jävla idiot”, skrev en läsare.
En bloggare undrade om det är för mycket begärt att
vi (invandrare) ska visa tacksamhet för det land som tog
emot oss när vi behövde.
”Vem fan är du att säga åt oss svenskar hur vi ska fira jul”,
skrev en annan läsare.

Jag är ingen att säga åt er hur ni ska fira er jävla jul.
Jag skiter fullständigt hur ni firar julen.
Aftonbladet har inte anställt mig för att undervisa er,
utan för att jag ska ge min syn på saker och ting.
Problemet med er är att ni förväntar er och känner att
ni har rätt att förvänta er, att jag ska vara en nickedocka
som av tacksamhet inte kritiserar något som har med
Sverige och svenskarna att göra.
Jag var ett år när jag kom till Sverige –
när anser ni att jag har samma rätt som Fredrik Strage
att kritisera den svenska julen?

Nu är jag väldigt van vid de här reaktionerna,
”idiot” är mitt andranamn i mediesammahang.

Av en, för mig, oförklarlig anledning, känner ni att ni har
tolkningsföreträde, att ni har rätt att kräva av mig en
fånig lojalitet och tacksamhet – något ni inte kräver
av alla hundratals ”pursvenska” skribenter som,
precis som jag, tycker om att lyfta fram och raljera
över svenska fenomen.
Ni kan inte hålla er till texten, utan angriper mig personligen.
Era kommentarer rör mig egentligen inte i ryggen,
som ni säkert redan förstått.

Men ni sätter mig på prov. Ni plockar fram det
sämsta i mig: föraktet.
Jag kämpar emot det, jag avskyr när den känslan
introducerar sig under min hud.
Ett djupt förakt.

Jag skrev häromdagen om empati, om vikten
att inte förlora den, oavsett vad vi utsätts för.
Om jag ska vara ärlig, så är det mycket lättare för
mig att känna empati för mannen som tryckte en
pistol mot min rygg, än för er, som skulle kunna
vara mina grannar.

Jag kan förstå rånaren, i hans fall kan jag försöka förstå
varför livet gick snett. Men framförallt:
Hans agerande har inte att göra med en snedvriden människosyn.
Det har däremot era kommentarer.

I helgen var jag, som många gissade,
hemma hos Che Guevara.
I hans barndomshem i Alta Gracia,
i bergen utanför Córdoba.

Che Guevaras barndomshem i Alta Gracia

 
Här, i Villa Nydia som huset kallades,
levde han från det att han var fyra år
tills han började gymnasiet i Córdoba.
Han föddes egentligen i Rosario, men
pga av hans svåra astma rekommenderades
familjen att flytta till Alta Gracia,
där den rena bergsluften skulle göra
susen.

Che Guevaras sovrum, med mycket barnböcker. Han läste vansinnigt mycket.

Huset är sen 2001 ett museum, där man
samlat in saker från hans barndom,
och brev som skickat under sitt alldeles för
korta liv. Många av breven är personliga.
Jag vet inte om ni haft möjlighet att läsa
Che Guevaras mer personliga skrifter,
bland annat hans anteckningar från Kongo.
Han är en fantastisk skribent.
Texten som han skriver när han fått reda
på att hans mamma Celia dött är helt
sagolik.

Che´s specialgjorda cykel, med motor.

Che hade en väldigt speciell relation till
sin mamma. vill man hitta rebell-genen i
familjen, så är det hos mamma Celia de la Serna man ska leta.
En feminist, som både rökte och använde byxor,
något som i överklass-Córdoba verkligen stack
i ögonen.

Bronsstatyett på altanen i Villa Nydia

 Ska göra i ordning min mate och packa upp –
kom för en stund sen till Buenos Aires för
att fira jul här – sen ska jag berätta en
sak om Che som jag tror att ingen skrivit om tidigare –
det är riktig snaskig skvallerjournalistik.