Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Min dotter dansar tango som en gudinna,
som ännu ej upptäckt sitt himmelska ursprung.

Hon kan egentligen inte dansa tango.
Hon har ju aldrig gjort det.
Men hon är fantastisk på att låta sig föras –
hon tolkar varje rörelse, lyhört och vaket.

Hon har en naturlig följsamhet från generationer
av kvinnlig underkastelse och lydnad,
samtidigt som hon har en stolt hållning hos
någon som upptäckt sin feminina värdighet och aldrig
kommer att ge upp den igen.

Problemet är att hon inte vill dansa tango.
Hon vill inte göra det hon är gjord för att göra.
Jag har bönat och bett och bjudit henne att gå med
mig på danslektioner.
-Ingen i min ålder dansar tango, säger hon.

Det är frustrerande. Att dansa med en kudde när
jag har en oslipad diamant som förlorar tiden
framför datorn.
Dessutom vet jag att hon skulle älska det,
om hon bara gav det en chans.

Då slog det mig. Lösningen kom som en klar strimma ljus.

– Om jag betalar dig för att dansa, går du med på det?
– Ok, men jag tar 12 pesos (20 spänn) i timmen.
– Deal.

Det är en utmärkt investering för mig.
Jag får en danspartner och hon får betalt för att lära
sig världens vackraste dans.
Dessutom kommer vi ha något nytt gemensamt,
något som enar oss (vilket fan inte är lätt att hitta
med en 13-årig tjej!) och hon har något att göra under sommarlovet.

Nu kommer det inte att saknas någon som vill dra
mig i öronen och säga att det inte är bra att muta
barn. Någon som vill göra en principfråga av det här.

Skitsnack! Klart man kan och bör ibland muta ungarna. 
Jag tror barnuppfostran är som politiken, en blandning
av principer och pragmatiska lösningar.
Vi förhandlar med våra barn, vi ger och tar, vi bluffar och synar.
Det hör till spelet.

I det här fallet har min dotter ett fantastiskt förhandlingsläge.
Hon vet att hon har en desperat pappa, som går omkring
ensam i huset och dansar med kuddar i brist på partner.
Och hon vet att hon är bra.

På Facebook fick hon frågan
”Om din pappa hade en tidning, vad skulle han skriva om dig?”
Hon svarade att jag skulle skriva att hon är duktig på tango.

Hon hade kunnat ta det dubbla och jag hade accepterat.
Lyckligtvis är hon fortfarande för liten och korkad för att förstå det.
Och när hon är tillräckligt gammal för att förstå
kommer hon ändå vilja dansa gratis.
För så är tangon.
En drog.
Jag är bara en dealer. Som bjuder på första dosen.
Snart kommer hon komma och be om mer.
Med desperation i blicken, kommer hon att klia sig i armvecket
och slå fiktiva flugor mot halsen och be mig por favor att dansa med
henne.
Vilket jag naturligtvis kommer att göra. Gratis.
Jag är ju trots allt hennes pappa. En tangosjuk pappa. 

Idag och tre dagar efter Brasilien,
erkänner Argentina Palestina som en fri
och självständig stat.

Cristina Kirchner har skickat ett
meddelande till Mahmoud Abbas där hon slår
fast att regeringen erkänner den palestinska
staten med gränserna från 1967
och med Jerusalem som huvudstad.

Ännu en dag jag känner mig stolt över
att vara argentinare.

Länge sen jag blev så förälskad i en låt.

Fick ett fantastiskt mejl imorse från David Eberhard, apropå Game Girl:

”Hur bra kunde inte världen vara om vi män gjorde som Game Girl vill
och var som hon ville att vi skulle vara.
Då kanske denna dikt kunde varit en riktig raggningshymn:

I Sara Starkströms värld

Game Girl vill ju väldigt gärna ligga
därför bryter hon en väldans massa is
sådant gör ju kåta männen pigga
och sugna på porrfilm och kurtis
 
Martin Ezpeleta är nu också full av sperma
något som dock gör Game Girl kall
ingen vätska kan väl henne värma
is är tusen gånger bättre i såna fall
 
Så män! Ta er säd och låt den frysa
Spruta satsen i ett väldigt block
Sen kan ni och våta tjejer mysa
när ni krossat den på bardisken i flock
 
När ni så har brutit isen med varandra
går ni hemåt nöjda hand i hand
Lyckans ostar kan i kylan vandra
Med spermakuber befolkar vi vårt land!
 
Vilken porrig dröm då detta kunde vara;
att ha isat sex med krämigt, glassigt, tunn
men ändå fast och riklig sperma och sen bara
spruta kulor över ryggslut bröst och mun

Jag får ständigt mejl från läsare med frågor
om Argentina. Var ska man bo?
Vad bör man besöka? Priser på boende?
Bra matställen? Tangohak?

Jag borde få en lön av den argentinska
ambassaden – jag gör mer för turistnäringen
och spridningen av den argentinska kulturen
i Sverige än någon annan.

Och jag tycker om när ni skriver.
Jag gör verkligen det.
Blir glad så fort folk är intresserade av
att resa hit.
Och ofta försöker jag att svara –
jag har till och med bjudit in er att
äta asado hemma hos mig om ni har vägarna förbi.

Men i det stora mejlflödet och det faktum
att jag faktiskt har ett liv vid sidan av
bloggen, så händer det att jag inte svarar.
Antingen hinner jag inte eller glömmer bara bort det.

Men då finns det vissa läsare som märkligt nog blir upprörda –
till exempel ”Alex” som ville ha lite Buenos Aires-tips.
Eftersom jag inte svarade på några dagar,
skriver han:

”Var det för mkt att fråga om?
Alltså om du kunde tipsa en läsare om boende
och annat nyttigt i Buenos Aires?”

Nej, Alex, det är inte för mycket att fråga.
Däremot är du helt dum i huvudet om du tror
att det är min plikt att svara dig.

Ett tips till er som vill ha tips:
Var trevliga, mejla helst.
Skriv gärna personligt, inte bara en lista på
saker ni vill ha reda på – det får mig
att känna mig som om jag vore en turistbyrå.
Om ni inte får svar, skriv igen
(jag blir inte sur, oftast har jag bara glömt)
eller acceptera det. 

Så, Alex, vill du ha min hjälp skriver du ett
fint och snällt mejl där du ber om ursäkt
för din olämpliga ton och lovar att det inte
ska ske igen. Då får du svar.
Annars, chupame un huevo.

Sara Starkström, som skrivit boken Game Girl, verkar
inte så nöjd med min beskrivning av killars beteende.
I sin blogg har hon kommenterat mitt inlägg.
Ett smakprov:

”Martin förfestar med sprit och porrfantasier, och sedan står han där ensam i baren
och ser med trånande blick över lokalen där ”fittorna är som maneter på västkusten.
De finns överallt.”
Det måste kännas jobbigt för dig Martin, att alla de här fittorna är ouppnåeliga för dig,
för hur kåta vi än blir så kommer vi Game Girls inte att välja dig.

Det är riktigt sorgligt när pojkar över 30 fortfarande försöker hävda sig som förvuxna tonårspojkar,
när de fastnat i utvecklingen och aldrig förstått vad det innebär att växa upp till en vuxen man.
De tror det handlar om att blåsa upp sig, påstå att de ”har värsta ribban” och ”knullar allt som rör sig”.
Som om det skulle vara en bragd att man är så fruktansvärt desperat efter sex att man tar vem som helst
för att få känna lite värme!
Det är just för att det finns juveniler som Martin där ute som Game Girl behövs,
just för att vi, när vi är kåta och tar oss ett fem i tre ragg, inte ska hamna med ett drägg som Martin.
En sådan som snackar stort men när det väl kommer till kritan undrar man om den är inne än.”

Det är möjligt, Sara. Men det är inte jag som är singel i alla fall.

Ni har väl inte missat att jag
har en fanblogg?

Och den drivs inte av en fuktig
fjortis som kastat slut på sina
veckodags-trosor,
utan av en intellektuellt knivskarp norrbottnisk karlakarl
som kastar upp tomma snusdosor på scen.

JonasA är inte bara en läsare,
han är Läsaren.

Ni ska veta att jag har blivit älskad
av läsare – ibland på gränsen till en osund dyrkan.
Men alla, förr eller senare, överger mig.
Det slår aldrig fel.
Förr eller senare kommer jag att skriva något
som sårar er, som får er att tycka att
jag är idiot, en tönt, en nolla.
Och så försvinner ni.
Jag har förlikat mig med den tanken:
att jag har er alla till låns.

Förutom JonasA.
Han finns med från början,
han kommenterade mina första stapplande steg
på Norrbottens-Kuriren.
Och sedan dess bor han inackorderad på bloggen.
Han är den enda jag tillåter möblera om,
tycka till om inredningen.
 
Jag har inte hittat hans ömma punkt,
jag har inte lyckats kliva över hans tolerans tröskel.

Och någonstans vet jag att den dagen
JonasA slutar läsa, är det för att det är
dags för mig att sluta skriva.