Jag tycker det är svårt att prata om
sex med mina barn. Förmodar att jag
inte är ensam om det.
Jag försöker, vill göra det.
Så jag laddar, förbereder mig mentalt.
Vill att det ska låta naturligt.
Men när jag väl har ungarna framför mig,
låser det sig. Märker att jag börjar
stamma, tveka, häver ur mig idiotier
eller bara tyst lämnar en kondomförpackning
på 17-åriga sonens skrivbord.
Jag önskar att de skulle fråga mer –
”pappa, vad är onani?” (ok, de är lite för gamla för den frågan kanske)
Tror det skulle vara lättare då, att svara
på konkreta frågor än att själv försöka
läsa av vad de vill eller bör veta.
Men de frågar inte. Och jag blir orolig.
Varifrån samlar de in informationen?
Googlar? Hur stillar de sin nyfikenhet?
Jag känner det lite som ett misslyckande,
att mina barn inte vänder sig till mig
för att fråga om sex. Hade jag pratat mer
naturligt om det, kanske det hade känts
självklart för dem. Eller?
Kom att tänka på det, efter att jag precis tittat på
Sex på kartan, URs animerade upplysningsfilm om sex för ungdomar.
Jättebra film.
Jag skulle älska att mina barn och
andra argentinska ungdomar kunde se den.
Jag hoppas UR översätter och sprider den.
Om den är viktig i Sverige, tänk i länder
där sex fortfarande omges av så många tabun,
länder genomsyrade av katolskt hyckleri.
Där tjejer som bejakar sin sexualitet
får en horstämpel och pojkar fostras till
att stoppa in kuken i så många hål som möjligt.
Och där fördomarna är groteska.
Förra året hade min son sexualundervisning i sin skola.
Läraren bad då de 16-åriga eleverna som trodde att
homosexualitet var en sjukdom ställa sig i en grupp,
de som inte trodde det i en annan.
När alla valt sida, visade sig att halva klassen
stod i bögar-är-sjuka-gruppen.
I Argentina är sedan några år tillbaka
sexualundervisningen i skolorna obligatorisk.
Det krävdes enormt många debatter och tyvärr
också eftergifter för att lagen skulle
klubbas igenom i kongressen.
Så även om undervisningen är obligatorisk,
så är utformningen ganska fri.
Vilket leder till att den är enormt ojämn,
beroende på skolan, lärarna eller föräldrarnas
motstånd.
En skola i Córdoba blev praktiskt taget ockuperad
av förbannade föräldrar, efter att skolan gjort en
anonym enkät bland eleverna för att se vilka som
var deras viktigaste frågor kring sex.
I katolska skolor fokuseras utbildningen väldigt mycket
på kärlek och sex inom stabila förhållanden.
Och i de flesta skolorna är lärarnas egna fördomar
och tabun avgörande för undervisningen.
Och jag kan på sätt och vis förstå dem –
de är inte utbildade för det, de är också en produkt
av den argentinska sexualpaniken.
Så det räcker inte med att lägga fram en undervisningsplan
och förutsätta att alla klarar av att efterleva den.
Sex på kartan skulle kunna vara ett fantastiskt
bidrag till vår sexualundervisning.
UR, översätt filmen! Jag lovar att gå runt med filmen
bland skolorna, som ett Jehovas vittne med sin bibel!
PS. För den som inte läst det, så klistrar jag in
ett blogginlägg jag skrev om föräldramötet i dotterns
skola då vi skulle debattera om hur sexualundervisningen
skulle läggas upp. Bra illustration på många föräldras syn på saken:
SEX, ONANI OCH HEMMAFRUAR
Till slut var jag tvungen att räcka upp handen.
Jag hade lyssnat tålmodigt, tro mig. Hållit igen.
Känt hur orden pressades upp som en sur uppstötning
och ändå lyckas stänga igen munnen.
20 minuter klarade jag av, innan orden börja rinna längs
mungipan som en bakfyllespya.
Jag var på föräldramöte.
Vi skulle prata om hur sexualundervisningen skulle utformas.
Vad var viktigt? Vad vill en elvaåring veta? Vad bör en elvaåring veta?
Hur ska man prata om sex i skolan?
Jag går aldrig på föräldramöten.
I Argentina är de lika meningslösa som en askkopp på en motorcykel.
Dessutom hatar jag hemmafruarna som monopoliserar mötena.
Jag ser dem sitta med sin mate och facturas, med sin självgoda ignorans
och jag blir illamående.
Jag vet inte hur det är i Sverige, här är hemmafruarna en fascistisk organisation,
som använder föräldramötena för att sprida sin ortodoxa kristna propaganda.
Papporna är luft. De ser oss inte. De pratar inte med oss. De rådfrågar oss inte.
Barnen är för viktiga för att blanda in oss.
De talar alltid i Sitt, i Makens och de Heliga barnens namn,
den konservativa treenigheten de dyrkar över allt annat.
Ska jag låta dessa sysslolösa kvinnor, som läser skvallerblaskorna som en Bibel,
utforma min dotters sexualundervisning?
Ska all denna okunskap doppad i florsocker, bli mitt barns rättesnöre?
Ska dessa oanvända klitoris, säga till min dotter hur hon ska förvalta sin kåthet?
Ska dessa orgasmbefriade mammor, vars locktång är det närmsta en massagestav de kommit,
visa mitt barn vägen till en öppen och ansvarsfull sexualitet?
Inte en chans. Inte utan strid.
Så jag befann mig i tid för en gångs skull, krigsmålad och beväpnad med starka argument.
Det var jag och femton mammor. Det var jag mot femton mammor. En psykolog var också där.
Hon gjorde en snabb genomgång av den freudianska synen på barnens sexuella utveckling.
Ni vet, orala, anala och genitala fasen.
Mammorna antecknade med samma iver som de skriver av ett matrecept.
En undrade om ordningsföljden alltid är densamma.
En annan, vars son tydligen aldrig varit förtjust i bajs,
undrade om det var skadligt om barnet hoppade över en etapp.
– Bra fråga, sade psykologen varje gång en bullbaksmamma kläckte ur sig en idioti,
men jag misstänker att hon helst skulle velat blanda cyanid i deras nattvardsvin.
En mamma började då berätta att dottern faktiskt redan haft sexualundervisning.
– Jaha, frågade lärarinnan, var då? – I bibelskolan.
I bibelskolan!? Är det inte brottsligt att låta en 60-årig präst,
som haft pitten som en blindtarm under hela sitt liv
(förutom i de fall då djävulen tvingat honom att knulla småpojkar),
undervisa i sexualitet?
Naturligtvis tyckte den här mamman att kärleken borde vara den röda tråden i undervisningen.
Och alla andra nickade instämmande.
De här kvinnorna har teorin att Äktenskapet har två barn: Kärleken och Sexet.
Kärleken är det förstfödda, önskvärda och duktiga barnet,
fullt av dygder och rent som en engångsspruta.
Sexet är Kärlekens mongoloida lillebror; ett efterblivet barn som mamma står
ut med därför att pappa överbeskyddar det.
För de här kvinnorna är sex ett ont måste, som de klämmer in mellan matlagningen och frisören.
Jag står inte ut med dem. J
ag undrar om det inte räcker med ett halvt revben för att skapa en hemmafru.
Hursomhelst, lärarinnan tog nu ordet. Hon berättade att de hade gjort en liten enkät
för att få en uppfattning om hur mycket ungarna visste om sex.
Dessutom fick de skriva vilka frågor de hade angående sexualiteten.
– De flesta ville veta hur barnen blev till, sa lärarinnan och allmänt fnitter
uppstod bland bullbaksfalangisterna.
Alla var överens om att det var en mycket bra fråga, en kärnfråga som utgjorde både
både sexualitetens utgångspunkt och ändhållplats.
För sex handlar ju i grund och botten om artens fortlevnad.
Någon hade sett en jättebra barnvänlig kortfilm om hur barn blev till,
där man fick se hur barnet växte i magen med en kort beskrivning om hur pappas frö
överhuvudtaget kunde hamna i mammas mage.
Den borde vi fixa, tyckte mammorna.
Så såg i alla fall lärarinnan min uppsträckta hand.
– Ja, Martin?
– Jag tror att ungarna egentligen skiter i hur ett barn växer i magen,
jag tror de vill veta hur man knullar, men vågar inte fråga, sa jag.
Tystnad.
Min närvaro hade aldrig varit önskvärd. Nu hade jag dessutom satt på mig en kippa.
Jag var en jude i Tredje riket. Men det kändes bra. Jag kände mig som Schindler,
i full färd med att rädda judiska barn från att bli bullar i fascistmammornas ugnar.
Men ordet knulla, coger, krävde en förklaring. Mammorna väntade tysta,
med en blick som skiftade mellan arrogans och avsky.
– Jag tror att ni underskattar barnen. Medan ni funderar på hur ni ska förklara
hur pappas frö hamnade i mammas mage, onanerar ungarna a cuatro manos, fyrhändigt
(argentinskt uttryck som betyder för fullt).
Tystnaden blev ännu tystare. Mamman, vars dotter hade sexualundervisning med den Helige anden,
tittade på mig som om jag just ristat in en trippel sexa på kyrkfasaden.
Att den självförvållade kärleksakten kunde vara del av studieplanen hade ingen mamma
ens tänkt tanken på.
Nu var det lärarinnans tur att bryta den obehagliga tystnaden.
– Jo, men visst är onani en viktig fråga vi måste ta upp.
Man ser ju att pojkarna börjar fnittra och viska till varandra så fort ordet kommer upp, sa hon.
Jag kom att tänka på första gången jag onanerade.
Egentligen är det ju svårt att minnas en särskild handtralla,
de är ju så lika varandra.
Men omständigheterna gör att jag minns den första.
Jag låg i min säng och läste Agatha Christies Tio små negerpojkar,
medan jag småpillade på mig själv.
Jag förmodar och hoppas på att utlösningen inte hade något med bokens
innehåll att göra, även om det säkert har hjälpt mig att minnas det så tydligt.
Min förvåning och den plötsliga rysningen, så plötslig att jag med nöd och näppe hann få bort boken,
vilket var tur med tanke på att det var ett låneexemplar.
Återigen hörde jag fnitter bland mammorna, som om de skulle ha läst mina tankar.
Nu när onanin blivit välsignad av lärarinnan, gick det bra att skratta åt det.
Några himlade med ögonen och mumlade något om ”ja, man vet hur pojkar är”.
Men nu hade jag redan grävt upp stridsyxan.
– Vaddå pojkarna? Flickorna då?
Den här gången blev det så tyst att om en spermie skulle ha ramlat på golvet hade man hört det.
Nu var det psykologens tur att försöka rädda situationen.
– Jo, men visst är det normalt att ungdomar onanerar. Både killar och tjejer.
Åtminstone tills de blir lite äldre, hittar sin sexuella identitet och en partner.
Normalt tills de blir äldre??
– Jag är 33 år och det var länge sedan jag onanerade för att hitta min sexuella identitet.
Sex har att göra med njutning, med frihet. Vad barnen måste lära sig är att så länge det är
frivilligt, ansvarsfullt och inte kränker någon annan, så är inget obscent, allt är tillåtet,
allt är heligt.
Det var det sista jag sa på mötet. Psykologen mumlade något om att det viktiga var att barnen
lärde sig att onanera var något individuellt, inte något de skulle göra offentligt.
Jag orkade inte svara på det. Det var ingen idé. Vi pratade olika språk.
Jag pratade spanska, de pratade latin.
