Det är alltid svårt att vara ärlig
med sina barn, framförallt när de
frågar om sex.

Så när min son för ett tag sen
frågade hur lång tid det tar att
komma till månen, visste jag inte
vad jag skulle svara.

Jag kollade på nätet efter tips och
jag kikade i sexualundervisningsmaterial,
men ingen hade svar på den här frågan.

Så nu har jag själv satt mig ner
och räknat ut det, känner ett faderligt
ansvar att inte lämna honom svarslös i en så känslig ålder.

Det är ju inte en lätt fråga,
det beror på hur aktiv man är, så
jag har gjort mina beräkningar utifrån
uppskattningar och ungefärliga genomsnitt.

Det är alltså 384.000 kilometer till månen.
Så hur lång tid tar det att komma dit?

Ja, en spermie är alltså ca 50 mikrometer lång
(0,000005 m).
Under en utlösning sprutas mellan
40 och 250 miljoner spermier –
så låt oss då för enkelhetens skull räkna på 150 miljoner.

Det vill säga att vi om lägger
spermierna efter varandra, som
en kärlekskonvoj, så kommer varje
utlösning att vara 750 m lång.

Nu kommer en svår fråga:
Hur många utlösningar får vi i veckan,
och hur förändras det under åren?
Här måste vi göra en grov uppskattning,
som naturligtvis varierar mellan individer
och kulturer.
Nu räknar jag såklart såväl de
självförvållade utlösningarna, som dom som
vi får med tillsammans med en partner.

Min uppskattning är att vi får 4 utlösningar
i veckan under vårt sexuellt aktiva liv
(40/60 år, beronde på om vi använder Viagra,
vilket vi ju alla kommer att göra).

Det vill säga att vi har 3 kilometer
utlösning i veckan och 156 km om året.
Eller för att göra det mer pedagogiskt:
Om vi börjar onanera på E4:an utanför Stockholm
kommer vi på ett år att ha sprutat oss ända
upp till Gävle.

Under hela vårt 60 åriga verksamma sexliv
kommer vi att få ca 12.480 utlösningar
(om vi ligger i och inte snubblar
på småbarn, huvudvärk och liknande stenar
på vägen).

Det betyder att vi under vårt liv kommer
att skrapa ihop 9360 kilometer raklånga
spermier efter varandra,
eller en kladdig luftbro mellan Stockholm
och Bogotá.

Men nu var det inte till Bogotá min
ambitiösa son ville komma till,
utan till månen.

Till månen skulle det ta 2461 år,
om han gör det i normaltempo.
Nu är ju min son latinsk så det är
mycket möjligt att han kan halvera
tiden.

Men fortfarande får det ses som en
manlig (omöjlig) utopi att få se sin säd
sväva ovanpå en nästan tyngdlös måne.

Jag hoppas att han inte nedslås av svaret.
För även om ingen människa kommer någonsin
få se sin sina spermier korsa rymden som små asteroider,
så gillar jag min sons inställning,
den uppenbarligen omättliga sexuella aptiten.

Jag kan i det här fallet inte annat
än att stämma in i det svenska ordspråket:
”Man måste sikta på stjärnorna
för att komma på trädtopparna.”