Startsida / Inlägg

Om psykologi, Sverige vs Argentina

av Martin Ezpeleta

 

Jag bläddrar i senaste numret av Modern Psykologi.
Älskar den tidningen. Om ni inte gör det ännu,
börja prenumerera.

Men när jag läser tidningen reagerar jag på hur
extremt biologiinriktad psykologin är i Sverige.
Större delen av tidningen handlar om ärftliga
åkommor, synapser, gener (som tydligen även
styr våra pensionsval), allt med KBTs välsignelse.

Kanske är jag för präglad av att leva i
Argentina, där psykoanalysen fortfarande är
Herren på täppan, men jag misstänker ändå
att det finns en viss reduktionism inom den svenska
psykologin/psykiatrin (som man för övrigt inte
ens verkar bry sig om att hålla isär längre).

Visst förstår jag också svenskarnas nyvunna
kärlek för KBT.
På något sätt passar glömma-och-gå-vidare-terapin
det svenska lynnet bättre.
Barn av en intellektuell och känslomässig bondmora, Jävlar Anamma,
efterträdde KBT den traditionella och tidigare dominerande
svenska behandlingsformen: hammare och spik.
(i de fall av svår ångest hinner patienten till och
med snickra ihop en hel sommarstuga).

Nej, fram-med-spaden-nu-ska-vi-gräva-ner-till-Orsaken-psykoanalysen,
passar inte in i den svenska själsliga fåordigheten.
Det gör den däremot i Argentina.

Argentina är världens psykologtätaste land.
Det finns 154 psykologer per 100.000 invånare.
Danmark, världens näst psykologtätaste land, har 85.
Det finns olika tolkningar till varför det finns så många
psykologer i Argentina.
Den dominerande hypotesen är att Argentina
är ett invandrarland. Miljoner människor,
främst från Europa, invandrade kring förra sekelskiftet
och skapade den här smältdegeln vi idag känner
till som Argentina.
I Argentina säger man att människan härstammar från aporna,
men argentinarna från båtarna.
Frågor rörande rotlöshet och identitet, nära besläktade med psykologin,
finns alltså i den argentinska kulturens arvsmassa
och kan sägas utgöra vårt kollektiva barndomstrauma.
Glömma och gå vidare vore därför att skjuta sin
egen identitet i tinningen.

Intressant är också att 85 procent av psykologerna
här är kvinnor – kanske kunde de genom psykoanalysen
uppgradera skvallret och tjejsnacket till en kvasivetenskap.
Det man tidigare gjorde i frisörsalongen, eller
med huckle och sopkvast på trottoaren,
kunde nu göras under mer systematiska och kommersiella former
på divanen: Prata oavbrutet om sina problem.

Det är inte heller något problem att hålla isär
psykologin och psykiatrin i Argentina. Tvärtom,
de är två bittra fiender som inte kommer
överens om något.
Vem som har tolkningsföreträde är det inget snack om.
Medan vi har 60.000 yrkesverksamma psykologer
(framförallt psykoanalytiker), finns det endast 5.000 psykiatriker.
Visst ökar psykiatrins inflytande, men fortfarande
är psykiatrikerna bara rymningsbenägna slavar i det
Undermedvetnas diktatur,
med sin DSM-bibel som en rasslande kedja.

En annan viktigt skillnad är svenskars och argentinares
inställning till psykologer.
I Argentina går man inte till psykologen först efter att ha stått
och tvekat på broräcket.
Ångest är ju terapins främsta råvara och, allvarligt talat,
vem fan känner inte ångest?
Jobbig relation med sina barn, sin partner,
prestationsångest, osv.
Det finns så många goda anledningar att gå till
en psykolog, att här blir terapioskulder misstänkliggjorda
och stämplade som förnekare.

I Sverige är det helt annorlunda, även om det
långsamt håller på att förändras.
För många svenskar är terapin fortfarande en sista utväg.
I Sverige bygger därför psykologerna sina mottagningar
på floden Styx strandkant, ett stenkast från döden.
Fram till dess biter man ihop.
Mår man jättedåligt, gör man det med bettskena.

Jag känner ingen i Argentina (ingen!) som inte gått
till psykolog, eller gör det regelbundet.
Och trots yogan och aerobics frammarsch på senare tid,
så är terapin fortfarande medelklassens favoritsyssla
på fritiden.
Dessutom är det inget man hymlar med, det är ett vanligt
samtalsämne bland mina vänner när vi träffas på en asado.
Någon berättar om sina själsliga problem, inklusive
psykologens tolkning av dem.
Sedan ställer man själens portar på vid gavel och
anordnar ett öppet hus. Alla får besöka våra hemliga
vråer.
Eftersom de flesta har en fingertoppskänsla för psykoanalytiska
diagnoser och tolkningar, utvecklar sig ofta kvällarna till
Dialoger som verkar tagna ur en Woody Allen-film.

Slutligen, min rekommendation:
Har du allvarliga, helst livshotande problem
(självmordstankar, anorexi, osv) eller fåniga fobier
som inte behöver så mycket grävjobb,
välj psykiatri och KBT.

Men har du, som de flesta av oss, lite myspysångest
och tycker om att prata och rota i den mentala hälsans soptipp, tveka inte:
psykoanalysen är din terapi.

Men vad ni än väljer:
Sluta aldrig att gå till psykolog.

  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB