Att män bara skulle vilja en sak,
är ett sorgligt missförstånd.

Det är inte så att männen vill något annat,
det sorgliga är att man förringar vår drivkraft,
vår enda gemensamma nämnare.

Bara? Är det så ”bara” att vilja ligga med en kvinna?
Eller är det en outsinlig källa till förvåning och
kreativitet? Ska vi dömas efter våra intentioner,
eller efter våra handlingar?

För frågan är inte om vi vill ligga med er,
utan vad vi är beredda att göra för att lyckas
med det.

Konsten. Vetenskapen. Litteraturen.
Allt det vackra och ädla som män skapar
kan härledas till samma källa:

Önskan att förföra en kvinna.

Kan inte ful man ligga med snygg kvinna?
Det är relativt, tänkte Einstein och jobbade
hela livet för att bevisa det.
Vad är en man beredd för att få kvinnan han åtrår?
Allt, sa Homero och belägrade Troja.
Och om Engels inte fascinerats av sina älskarinnors
urringningar, hade hans ens brytt sig om att
beskriva samhällsklyftorna?
Och förresten, hur tror ni kvällen avslutades
efter att Gauguin målat sina barbröstade
tahitiska kvinnor?

Jag vågar påstå att bakom varje framgångsrik man
finns en förförd kvinna.

Historieböckerna är fulla av sofistikerade kåtbockar,
av våldsamma sublimeringar, av uppdämda libidon.
Historien har skrivits av kärlekskranka, med febrig
hand och romantiska fantasier. Tro inget annat.

Gå inte på myten att konsten är ett sätt
att inte göra sig anträffbar för döden,
tro för Guds skull inte att vetenskapsmännens
rynkor har något som helst att göra med ett
altruistiskt sökande efter sanningen.
Tro inte på författaren som vill överleva sig själv,
vad han inte vill är att dö ensam.
Lita inte konstnären som inte vill förtjäna den
ofrånkomliga glömskan –
han nöjer sig med slå läger en natt i någon
kvinnas näthinna.

För den manliga kulturen är inget annat än
processen genom vilken musen blir en musa.