Det var i slutet på december 1974 som
mina föräldrar fick nog.
Mina systrar var små, jag var två
månader från att födas.

Situationen i Argentina var ohållbar.

Tidigare det året hade Perón dött och hans
änka Isabel hade tagit makten.
Hennes högra hand var Lopéz Rega,
även kallad Rasputin.
En hänsynslös människa som hade svårt
för kommunister, arbetare, fackledare
och annat ”vänsterslödder”.
Han grundade den ökända Triple A –
Alianza Anticomunista Argentina –
paramilitära dödskvadronen som spred
skräck och död bland befolkningen.
Som en liten och komplex parentes,
kan det vara intressant att veta att
Lopéz Rega och hans makabra bebis,
Triple A, hörde till den högerextrema
falangen av peronismen.
Och deras favoritoffer var paradoxalt
nog vänsterfalangen av samma rörelse.
Under flera år hade vänter- och högerfalangen
stridit om den åldrade Generalens gungst.
Perón, med machiavellisk skicklighet,
hade utnyttjat och spelat ut båda grupperna mot varandra för att uppfylla sin dröm:
Att kunna återvända till Argentina, efter att ha levt i exil sen 1955 då han störtades.
Drömmen uppfylldes 1973 och snabbt visade
sig att han valt sida, till vänsterrevolutionärernas förtret. 
Och med Peron död  och begraven, inleddes jaktsäsongen på vänstersympatisörerna.
Tilldelningen var obegränsad och alla medel tillåtna.

Rykten gick att mina föräldrar stod på tur.
De hade redan suttit i fängelse några
år tidigare, under Lanusses diktatur.
Numera kallas den för en ”mjuk” diktatur,
för att särskilja den från blodbadet
som startade 1976, när Videla & Co
kom till makten.

Men redan 1974 försvann och mördades
människor systematiskt.
Så vi beslöt oss för att fly till Perú.
Mamma bestämde, pappa följde motvilligt med.
Bra beslut. Några veckor senare stod en
mörkgrön Ford Falcon utanför vår dörr
i Córdoba – alla visste vad det betydde:
Den mörkgröna Ford Falcon var Triple A:s
arbetsfordon.
 
I Perú flyttade vi in i ett hus i Miraflores,
ett kvarter i Lima.
Under de två år vi stannade i Perú, har min
pappa räknat ut att det bodde sammanlagt
120 människor hemma hos oss – argentinare,
som precis som vi, flytt från den stundande
katastrofen.
 
Mamma ville föda mig i lugn och ro.
En otänkbar tanke i Latinamerika på 70-talet.
I Perú rådde undantagstillstånd och på
kvällen utegångsförbud.
Så när mamma började med värken på kvällen,
var min pappa tvungen att smyga sig ut
i Limanatten, försiktig i skydd från militären
som patrullerade gatorna.
Han hoppade över muren till kliniken
Good Hope, i Miraflores hjärta, och bad dem ta emot
en havande kvinna.

Så blev det. Och den 10 februari 1975,
med mycket smärta och än mer hjärta,
och bara ett stenkast från Stilla Havet,
öppnade min mor sina gardiner.

Från kliniken såg man havet och om man
öppnade fönstrena, har min mamma berättat,
kunde man känna oceanens andedräkt i
näsborrarna.

Så nära att pansarvagnarna med nöd och näppe
kunde pressa sig mellan oss och den blåa, vackra oändligheten.
I denna hotfulla skönhet föddes jag för 36 år sen.