Foto: La Voz del Interior

 I Córdoba anordnades igår en hångelmanifestation.
”Chapada masiva” eller Massiv hångel kallades
protesten som anordnades av flera organisationer
som kämpar för de homosexuellas rättigheter.

200 homo-, bi- och transungdomar samlades utanför
shoppingcentret Paseo del Buen Pastor för äta
medtagen picknick. Och hångla. I protest.
Anledningen är de två bögarna som för några veckor
sen blev utslängda från shoppingcentret Buen Pastor.
Varför? De kysste varandra. Usch.

– Det är oacceptabelt att vi har rätt att gifta
oss men inte att kyssa varandra, sa en av organisatörerna.

Han har en poäng.
Ifjol och efter en hård debatt blev Argentina
första landet i Latinamerika med att tillåta homoäktenskap.
Ett viktigt steg framåt. Men förföljelsen och stigmatiseringen av
homosexuella har inte upphört.

Utvecklingen är ojämn.
Ibland går människorna i täten. Ibland lagen.
Det finns en kulturell skillnad mellan svensk och argentinsk
lagstiftning.
I Sverige förankras lagändringarna innan beslut.
Man skickar det på remissinstanser, man rådfrågar experter
och intresseorganisationer. Lagändringarna kan ta tid,
men är ganska genomtuggade när de väl klubbas igenom.
Ta rökförbudet på barer och dansställen till exempel.
I år pratade man fram och tillbaka om för- och nackdelarna
med ett förbud. Alla kom till tals.
I Argentina gör man sällan så.
Jag minns när vi införde rökförbud här i Córdoba.
Jag var i Sverige och jobbade när jag läste om det nya
förslaget i tidningen. När jag kom tillbaka till Argentina,
två månader senare, hade man redan infört förbudet.
 
Pang på. Ofta efter en snilleblixt, en uppenbarelse, en
snedtändning eller vad det nu kan vara som inspirerar våra makthavare.
Men ibland är det väl genomtänkta beslut, som aldrig
fått eko i maktens korridorer. Av politiska skäl.
Tills det kommer en modig president, en guvernör, ett kommunråd som plockar
fram det och lägger upp det på agendan. Sen kan det gå fort.

För fort?
I vissa fall, definitivt. Vi privatiserade olja, gas, järnvägar
och flygbolag över en natt. Utan debatt.
Men i andra fall, ser jag ingen annan utväg.
Hade vi försökt förankra debatten om homoäktenskap bland
alla involverade och intresserade parter, som katolska kyrkan,
hade förmodligen ingen idag levande människa fått se
ett bögpar gifta sig i Argentina.
Eller sett diktaturens militär bakom lås och bom –
återigen ett elementärt krav, men där det krävdes politisk
vilja och auktoritet för att köra över de reaktionära krafterna
i kongressen och inom rättsväsendet som inte ville riva upp amnestilagarna.

Men kysskalaset igår i Córdoba visar tydligt att kampen
för de sexuella rättigheterna är långt ifrån över. Att ibland är en lag slutstationen för debatten,
andra gånger bara en lovande början.