Startsida / Inlägg

Därför ”hatar” argentinarna Cristina Kirchner

av Martin Ezpeleta

Juan är min grönsakshandlare.
Juan avskyr Cristina.
– Det går inte att leva här längre, säger Juan.
Juan är 47 år, han har alltid levt i hyresrätt,
eftersom han inte haft råd att köpa.
Att ta ett banklån är inte ett alternativ,
räntan ligger på nästan 20 procent
och för att få ett lån på 50.000 dollar –
som ett litet och enkelt hus kostar –
måste man ha en inkomst på närmare
15.000 pesos (30.000 kr).
Ingen tjänar så mycket.
Så endast sex procent av fastighetsköpen
i Argentina finansieras med banklån.
Trots det kunde Juan i höstas köpa sig en tomt
i Mendiolaza, utanför Córdoba.
Han betalade 100.000 pesos kontant.
Och nu ska han börja bygga sitt hus.
Allt under tyrannen Cristinas skräckvälde.

Rosita är mitt hembiträde.
Hon hatar också Cristina.
Hon lyssnar på Cadena 3, precis som alla andra cordobeser.
Där säger de att Cristina är en dålig president.
Rosita har till och med skrivit ett brev till Cristina.
Anledningen var att Rosita blivit av med sitt hus,
pga av att hennes grannar, i maskopi med en domare
förfalskat papper och fört över huset i deras namn.
Rosita anklagade Cristina för det, sa att hon var en ”tjuv”.
Det här är inget ovanligt.
Allt dåligt som händer argentinarna, beskyller man politikerna för.
Helst presidenten.
Om det går bra däremot, då är det pga den egna drivkraften.
Olyckan har många fäder, lyckan är däremot självskapad.
Rosita är fattig. Hon tillhör samhällets lägsta trappsteg.
Det är sällan som den ekonomiska bägaren rinner över
tillräckligt för att hon ska få ta del av det.
Men ändå har hennes timlön nästan fördubblats de senaste åren,
för att kompensera inflationen.
95 procent av hembiträdena jobbar ju svart.
Så Rosita har aldrig pensionssparat.
Trots det har hon nu rätt till pension.
Det är den här jävla Cristinas påhitt.

Franco driver Il Mercato, kvarterets livsmedelsprodukt.
Han har inte haft mycket fint att säga Cristina under åren.
Men förra månaden när jag var och handlade
drog han fram ett anteckningsblock, fullt med siffror
och statistik.
Eftersom han inte litar på den officiella inflationsstatistiken,
har han börjat att själv anteckna prisförändringen
på varorna i hans butik.
Förvånad, nästan chockad, berättade och visade han
att mellan april och september hade priserna till och med gått ner.
Han hade kontrollräknat två gånger eftersom han var så
säker på att allt gått upp i pris.   
-Jag vet inte vad jag ska tro, sa han.

Nä, det är svårt att veta vad man ska tro.
Politikerföraktet är en folksport i Argentina.
Att kläcka ur sig idiotier om presidenten är ingen match,
det ser man bara på kommentarsfältet i mitt förra inlägg.
Man behöver inte bevis, man behöver inte läsa på,
en argentinsk president är skyldig även i de fall de
bevisar motsatsen.
Någon påstår att jag står på Cristinas lönelista –
det är den sorgliga nivån på debatten bland många argentinare.

Men statistiken är entydig.
Det finns ingen bransch, inte en enda sektor som fått det sämre
de senaste åren.
Inte arbetarna, som inte bara fått lönehöjningar som kompenserar
inflationstakten. Vet ni vad svinet Néstor Kirchner gjorde också?
Under krisen förbjöd han företagen att sparka sina arbetare –
om man gjorde det, var man tvungen att betala dubbelt avgångsvederlag.
Eftersom företagen gått så bra sedan dess har man kunnat avveckla den regeln –
och det gäller alla branscher. 

Beslut som får IMF (Internationella valutafonden) att darra
på läppen av ilska. Men till och med IMF, som inte gör annat än
att beordra privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn,
har berömt den argentinska ekonomiska återhämtningen och förutspås,
tillsammans med Brasilien, att vara spjutspetsen för den förväntade
latinamerikanska ekonomiska expansionen de kommande åren.

Men om det kommer ni svårligen läsa i argentinsk media.
De stora medieföretagen, med Clarín i spetsen, har nämligen förklarat
krig mot regeringen. Och istället för att vara kritisk, som media förväntas vara,
har man förvandlats till en regelrätt opposition.
Clarín är Argentinas motsvarighet till Bonniers och äger 280 medieföretag.
De använder sin gigantiska maktstruktur för att smutskasta regeringen.
Utan nyanser, utan pardon. Det är en skandalös, snedvriden rapportering
utan något annat syfte än att försvaga regeringen.
Varför? Ja, det finns många anledningar.
Men två är värda att notera:

1) Clarins ägarinna, Ernestina Noble de Herrera, är misstänkt för
illegal adoption av två barn under militärdiktaturen.
De biologiska föräldrarna tros ha mördats av juntan och barnen lämnats
över till Ernestina, med mycket nära anknytning till militären.
Men trots att  Abuelas de Plaza de Mayo, organisationen
som söker efter efter sina försvunna barnbarn, alltid haft belägg bakom
sina misstankar om Ernestinas barns riktiga bakgrund, har man
aldrig lyckats genomföra ett enkelt DNA-test för att säkerställa deras
riktiga identitet.
Ernestina har vägrat och det finns ingen makt i världen som vågar
gå emot Clarins ägarinna.
Ja, fram tills nu då. Néstor och Cristina har varit väldigt tydliga
med att sanningen ska fram och har det begåtts brott ska personerna
dömas. Även om de heter Ernestina Noble de Herrera.
Nu har en domare beordrat DNA-analysen och skulle det visa sig
att misstankarna är sanna, går Ernestina ett långt fängelsestraff till
mötes. Det kommer hon inte göra utan strid. Och hennes vapen är såklart
den mäktiga mediekoncernen hon styr över.

2) Men som om det inte vore nog, har den här regeringen drivit igenom
en ny tv- och radiolag.
Lagen, som jag kanske får berätta mer utförligt om senare, sätter nämligen
gräns på ägandet. Ett hårt slag för den forna allsmäktiga Clarin.
Clarin och de andra stora koncernen kallar det för ett
inskränkande på yttrandefriheten, när lagen uttryckligen just
vill göra det motsatta: bredda utbudet och yttrandefriheten.
Därför ska nu vinstdrivande företag stå för en tredjedel av medieutbudet
i radio och TV, en tredjedel ska vara statliga och en tredjedel
av innehållet ska produceras av icke-vinstdrivande institutioner,
som universitet, fackföreningar och NGO:s.
Enligt den gamla radiolagen, från 1978, hade inte den här sektorn
få sändningstillstånd. Lagen lades fram av militärjuntan och hade
som syfte att förbjuda meningsmotståndare att få fram sitt budskap
i massmedia. Det tog nästan 30 år av demokrati för att förändra lagen
och de största motståndarna mot förändringen har varit just Clarín.

Så för att knyta säcken och börja se samband:
Min grönsakshandlare Juan lyssnar på Radio Mitre (som tillhör Clarín),
Rosita ser tv-nyheterna på  Noticiero 12, (som också hör till Clarín)
och Franco läser lokaltidningen La Voz del Interior, som ägs av…
just det, Clarín.

Nyhetsflödet domineras helt av de oppositionella medieföretagen
och präglar människors syn på verkligheten.
Regeringens styrka är statistiken. Och det enkla faktumet att människor
märker att de faktiskt har fått det bättre – att Juan kan bygga sitt hus,
att Rosita har rätt till en pension och att Franco upptäcker att allt
som står i tidningen faktiskt inte stämmer.

Det börjar märkas i samtalen, även om många fortsätter att
klaga reflexmässigt, men allt tyder på att det kommer att märkas
tydligt i valet i höst, där plånboksfrågorna – som alltid – är avgörande.

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB