Startsida / Inlägg

Jag älskar att störta tyranner

av Martin Ezpeleta

När jag ser egyptiska folkets strävan efter förändring
får jag gåshud. Se alla människor som riskerar sitt liv
för att störta en tyrann.
Alla vill slicka på fingret när Historien håller på att vända
blad.

Det är en obeskrivlig känsla att störta en tyrann.
Jag vet av egen erfarenhet. För nästan tio år sen kollapsade
den argentinska ekonomin och människorna vällde ut spontant
på gatorna. Beväpnade med kastruller.
Regeringen utförde undantagstillstånd och skickade ut
polisen för att återställa ordningen. 34 demonstranter dödades.
Via radio och TV uppmanades vi att stanna inne.
Men det var för sent. Affärer plundrades, människorna
på gatan multiplicerades. Det gick inte att stoppa.
Folket, begreppet som ibland är så svårt att förnimma,
att sätta fingret på, blir plötsligt så påtaglig, får en fysisk
och mental form.
”El pueblo unido jamás será vencido!”
”Ett enat folk kan aldrig besegras” – den latinamerikanska
revolutionära devisen har aldrig känts så verklig som den dagen.

Slagordet var ”qué se vayan todos”, att hela det politiska
etablissemanget skulle bort. Vår tyrann var nämligen inte
bara presidenten, eller regeringen, eller politikerna.
Vår diktator var ett ekonomiskt system som efter tio år
försatt oss i en skuldfälla och stora delar av befolkningen
i svår fattigdom.
Argentina hade under hela 90-talet varit IMF:s och de internationella
kreditmarknadernas flitigaste elev.
Vi hade fått låna ofantligt mycket pengar och i gengäld gjort alla
nyliberala hemläxor. Vi hade privatiserat olja, järnvägar,
flygbolag, telenät, gasnät, banker, osv.
Vi hade gett skattesubventioner till de stora multinationella företagen,
flexibiliserat arbetsmarknaden och sänkt lönerna.
Allt i enlighet med IMF:s handbok (den de aldrig skulle drömma
om att tillämpa på USA).
Trots det – eller förlåt, just därför – kollapsade ekonomin,
fattigdomen nådde historiska nivåer och staten konfiskerade bankkontona
för att förhindra pengaflykten. Alla ville lämna det sjunkande skeppet.
Det var droppen.

Vi visste inte var vi var på väg, det fanns inte en plan.
Vi visste bara vad vi inte längre ville ha. Man gör sällan
en spontan revolt med kompass.
Det var en berusande känsla. Ilskan blandades med en
ökande entusiasm när vi märkte att regeringen krackelerade.
Att protesterna verkligen höll på att göra det omöjliga möjligt.

Vid midnatt väckte vi barnen, hämtade varsin kastrull
och åkte ner på stan. Vi visste genom radio att människorna
höll på att samlas där. Spontant. Ingen mörk hand som styrde det.
Min dotter, som bara var fyra år, hade sin lilla kastrull,
där hon till vardags lagade mat till sina dockor.
Hon satt på mina axlar och bankade på den med en sked.
Ingen var rädd. Eller kanske var vi det. Men ingen brydde sig
om det. Den enda fanan som syntes i folkhavet var
argentinska flaggan. Inga politiska partiers fanor, just
då och där var vår minsta gemensamma nämnare att vi var argentinare
som ville ha en ny ekonomisk och politisk modell.

Det går inte att stå emot. Omöjligt. Omöjligt att hindra, att förtrycka
ett folk med självförtroende och vilja. Presidenten avgick dagen efter.
Han fick flygas bort, eftersom regeringsbyggnaden var omringad och
röken från gatustriderna i Plaza de Mayo låg som en tät dimma.

Jag tänker på det när jag läser hur Mubarak försöker förhandla sig
ur situationen. Inte en suck att han klarar av det. Inte längre.
Alldeles för sent, precis som vår tyrann, har han förstått
att han har underskattat det folk han så länge styrde och föraktade.

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB