Det finns många nackdelar med att vara frilansjournalist.
Ekonomin, brukar väl vara det första frilansarna klagar på.
Personligen tycker jag det värsta är att man aldrig vilar,
att man aldrig går hem från redaktionen och glömmer jobbet.
Eftersom det inte finns stabilitet, eftersom du aldrig vet
exakt vad du ska leva på nästa månad, kan inga tillfällen
gå till spillo. Det är svårt att tacka nej till jobb
(om du har turen att bli erbjuden några!).
Jag har blivit bättre på det, men fortfarande finns det
i mig en grundläggande stressnivå jag inte kan bli av med.
Men jag skulle ändå aldrig byta ut mina arbetsförhållanden
mot tryggheten som fast anställning och kontorslandskap erbjuder.

Just nu sitter jag i min trädgård och skriver.
Det är en vacker och sval sommarkväll.
Jag har hällt upp ett glas vin, tänt några ljus.
Om en stund ska jag ta ett kvällsdopp. 
Solen har hängt som en stor citron på himlen hela
dagen och vattnet har en perfekt temperatur.
Det finns många fördelar med att vara frilans.
Friheten, framförallt. Jag värderar det enormt mycket,
möjligheten att administrera tiden.
Jag är inte bra på det. Förlåt, jag är usel på det.
Men jag jobbar hellre med att bli bättre på det,
än att bli av med den möjligheten.

Jag tycker till exempel om att skriva på natten.
Också i gryningen.
Vilket kontor eller vilken redaktion erbjuder de möjligheterna?
Eller att arbeta med ett glas vin, eller en fernet con coca?
Jag sover väldigt lite på natten. Kanske tre timmar. Fyra max.
Inte många timmar, men viktiga.
Märkligt nog är det alltid då Aftonbladet ringer och ber om en text.
När telefonen ringer fyra på morgonen, tänker jag:
Hoppas, hoppas, hoppas att  det är barnen som
råkat ut för en olycka!
Men nej, det är Aftonbladets redaktör som har en text
han vill få levererad ”ska vi säga om två, tre timmar?”.
Han låter hurtig, glad, pigg.
Han har precis fått i sig sin första kaffe.
Jag kan nästan känna hans kaffeandedräkt genom luren.
Jag har precis druckit min sista fernet con coca.
Jag hoppas han inte kan känna mina spritångor.
Jag kravlar mig upp, sätter på matevattnet – om jag somnat –
eller fyller på vinglaset – om jag ännu inte hunnit somna.
I min mejllåda väntar länkar och information.
Barnen sover, hundarna också. Men de blir glatt förvånade
när jag dyker i trädgården med min dator.
Lägger sig bredvid och somnar om.
Jag läser, antecknar, skriver. Ofta är jag uppspelt efteråt,
så jag passar på att scanna av tidningarna.
Det är ett bra liv. Även utan nattsömn.
Jag gör det enda jag verkligen tycker om att göra.
Har egentligen aldrig velat göra något annat än att skriva.
Jag vet inte om jag kan göra något annat. Mina få försök har
misslyckats.
Mitt ex, barnens mamma, brukade säga när hon var arg:
-Det enda du duger till i livet är att skriva!!
Hon tyckte om mina ord. Jag förförde henne med små handskrivna lappar.
Hon vet fortfarande inte om att det fantastiska meddelandet som
hon stolt visade upp för sina väninnor, egentligen var en direkt översättning
av Hjalmar Söderberg. Jag tror jag glömde berätta det. 

I lågstadiet gick jag i en spansktalande klass. 25 små latinoligister. 
En dag fick vi i uppgift att skriva en berättelse som hade
att göra med Latinamerika. Berättelserna skulle ingå i en tävling.
Kommer inte ihåg vad jag skrev om, men jag vann.
Älskade att skriva.
Små kärleksdikter på pappersservetterna
på Panini i Uppsala under gymnasiet eller långa
brev till mina föräldrar när jag flyttat till
Argentina.

Jag blev journalist för att jag ville skriva.
Om vad? Vad som helst. Nästan i alla fall. Inte sport.
Inte nöje.
Jag förstod snabbt att det inte skulle bli lätt.
På journalisthögskolan i Córdoba går det 5000 elever.
I staden finns det en tidning, tre tv-kanaler och
en radio som kan betala lön. Det kan man kalla hård konkurrens.
Dessutom är lönen dålig och arbetsförhållandena hårda.
Jag hade tur. Hade det inte varit för den stora krisen
2001 vet jag inte vad jag hade sysslat med.
Då ringde de nämligen från Transit i P3 och frågade
mig om jag eller någon i min familj hade blivit kidnappad
på sistone. Qué?
DN hade tydligen skrivit någon artikel om att kidnappningarna
hade ökat i Argentina och att ingen gick säker – även vanliga
knegarbarn kidnappades och släpptes mot en blygsam lösensumma.
Läste aldrig artikeln, men förmodar att de hade pumpat den
full med anabola för att kunna sälja in den.
Jag förklarade för den besvikna reportern att jag inte hade
någon som helst personlig erfarenhet av kidnappningar, men visst
var vi alla nojiga med säkerheten.
Kan du inte skriva en krönika om det, undrade reportern.
Visst, jag hade inget bättre för mig.
Jag var arbetslös och funderade på att återvända till Sverige
för att kunna skicka pengar till min sambo och mina barn.
Det var tuffa tider. Inte minst för en bortskämd svenneargentinare
som växt upp med tryggheten att man alltid kan få hjälp om man
verkligen behöver det.
Och det får man här också. Men inte av staten.
Människorna hjälpte varandra. Min faster bjöd in oss på middag,
eller kom hem och hade med sig extra mat så att vi skulle
ha dagen efter. Vi gick ihop flera familjer och köpte potatis
i stora säckar för att spara några pesos eller köpte apelsiner
i 30-kilos lådor, som vi sen splittade på.
Köttet köpte vi på Mercado Norte, stora marknaden nere på stan.
Eftersom det kostade 50 centavos att få köttet skuret i biffar,
köpte jag hela stycket och skar de själv.
Köttet var fruktansvärt. Hårt som ett suddgummi.
Kon måste ha varit stor som en mammut. 
Hade platsat i vilken svensk kyldisk som helst.
De små besparingarna vi hade, beslagtogs av staten när
alla bankkonton konfiskerades.

Så jag skrev en krönika, som jag fick läsa över telefon.
Jag hade såklart ingen egen inspelningsutrustning.
Producenten tackade mig och bad att få mitt kontonummer.
-Kontonummer?
-Ja, vi ska ju betala dig
-Betala? Hur mycket då?
-400 kronor.
-400 kronor!?
Producenten missförstod mitt utrop.
-Jag vet, det är ingenting. Men vi har en smal budget
och vi kan inte betala mer till våra amatörkorrar.
Jag sa ingenting. Men jag bubblade av lycka.
400 kronor var en förmögenhet.
En fjärdedel av vår månadsbudget.
 
Som sagt, jag har haft mycket tur.
Ximena, min kompis som också frilansar som journalist,
skriver en halv sida på lokaltidningen Hoy Dia Córdoba varje vecka.
Hon är en grym journalist, vansinnigt påläst.
Hon får för varje artikel lika mycket som jag får för varje blogginlägg.
Det är inte rättvist. Det är för jävligt.
Men jag kan inte låta bli att känna tacksamhet för min egen situation.
Inte för att jag är bra. Utan för att jag haft tur.
Tur att jag föddes efter att en intellektuell och småborgerlig spermie
befruktat ett akademiskt ägg.
Tur för att militären kom och hämtade oss två veckor för sent.
Tur för att vi flydde till Sverige och inte till Moçambique,
som var ursprungsplanen.  
Tur för att  jag i tonåren körde mot pilarnas riktning och hamnade åter i det
land som alltid borde varit mitt och nu blev det igen.
Och tur för att jag har en redaktör som väcker mig mitt i natten
och undrar om jag kan skriva ännu en krönika.

Nattjobb