Det är intressant att vandra omkring i prylarnas äldreomsorg.
Bland skalperade dockor, rygglösa böcker och billigt
porslin som verkar handmålat av en epileptiker med Parkinson.
På ytan är loppmarknaden konsumtionssamhällets  långvård,
det sista stadiet innan förstörelsen och glömskan.
Träningsoverallen i gul neon kanske får vara med någon löprunda till –
modeskaparna lider ju av Alzheimer och återuppfinner sig själva med
jämna mellanrum.
Men det är tveksamt om den lysande tomten från 80-talet får
vara med om ännu en jul.
Sitt högerben och sin toppluva förlorade den förmodligen under
det våldsamma 90-talet, och jag vet inte hur länge den lilla
glödlampan i magen varit borta.
Handen som en gång i tiden förmodligen höll i en lykta ser
nu ut som kupad handflata. Skägget är naggat.
Tomten ser ut som en sargad krigsveteran utan pension,
som tigger om en sista chans att få pynta en jul.

Vad är det alla människor är ute efter?
Som får de att plöja igenom hyllorna som hungriga termiter?
Fynden. Det är det alla vill åt.
Det som på krogen kallas ett kap, heter i loppissammanhang ett fynd.
 Att fynda på loppis, är som att hitta drömprinsen på en Finlandsfärja.
Är det en Alvar Aalto-vas som står där bakom duvan i kristall?
Kan det stämma att Jensen-fatet bara kostar 75 kronor?
Människorna går runt på loppisar med bröllopstankar i huvudet.

För med all respekt för religionerna – men i ett kapitalistiskt samhälle är
det heligaste äktenskapet det som sker mellan utbud och efterfrågan.
Det brukar vara ett komplicerat förhållande, oavsett samhälle.
I socialismen är de som Romeo och Julia – två förälskade som tvingas gömma
sin kärlekoch träffas i smyg på svarta marknaden.

I kapitalismen tillåts de istället inte vara singlar.
Ett utbud utan sin andra äkta hälft förlorar sitt existensberättigande. 
Så med reklamens hjälp tvingas de in i arrangerade äktenskap,
i nödvändiga allianser för att upprätthålla systemet.
Den fria marknaden förväntar sig att båda är oskulder.
De ska inte ha legat runt med subventioner, bidrag eller andra statliga luder.
De bör mötas som Adam och Eva – orörda, nakna och utan skam.
På bröllopsnatten konsumeras äktenskapet.
Den röda fläcken på lakanen efteråt är priset.
 
Men ingen lycka varar för evigt. Och förr eller senare kommer skilsmässan.
Modet, tiden eller slitaget skiljer dem åt. Det är nästan oundvikligt.
Och en vara utan sin kära efterfrågan har inget att leva för.
Utan börjar paddla över, med korta stopp i förråd och överskottslager, floden Styx.
Och där, i dödens förort, bara ett årtag från Hades, finns loppmarknaderna.
Den sista anhalten i marknadsekonomins kretslopp.
En sista chans. Att bli buren. Använd. Älskad.
 
Det är inte konstigt att vi älskar loppisar. Hur skulle vi kunna låta bli?
Det finns ju ett hoppfullt kärleksbudskap, gömt mellan hyllorna.
Som säger att vi alltid får en ny chans.
Att älska och bli älskad.
Loppisar lär oss att tiden kan vara barmhärtig, att framtiden är full av löften
och ljuva mysterier, att ungt och fräscht inte alltid drar det längsta strået.
Utan att det finns alltid någon, någonstans, som väntar på oss.
Även om vi är en svartlaminerad stereohurts med glasdörrar från 80-talet.