Läste en intressant debattartikel på Aftonbladet.
Det är en grupp debattörer och blivande småbarnspappor
som kräver att bli behandlade likvärdigt på mödravårdscentralerna.
De vill dela på föräldraansvaret men känner sig motarbetade
av barnmorskor som förringar deras roll.
Det är en klok och ganska självklar text. Tycker jag.
Alla borde hålla med om att könsrollerna i föräldraskapets första
skede är ganska stela. Men nej.
När man läser kommentarerna så är opinionen väldigt delad.
Männen håller med debattörerna. Kvinnorna gör inte det.

Och det är lite fascinerande, men inte oväntat, att kvinnorna
motsätter sig en mer jämställd graviditet.
Även om de själva förmodligen skulle tjäna jävligt mycket
på att släppa in papporna i ett tidigare skede.
Om pappan utvecklar sin ansvarskänsla tidigt under graviditeten,
och inte bara nöjer sig med att vara ”ett stöd för kvinnan”,
så ökar ju också chansen att han blir en ansvarsfull och jämlik
far, när kvinnan slutligen tycker att det är lägligt att släppa in honom.

Jag läser argument som att ”det är vi som måste bära barnet”,
”det är vi som har förlossningssmärtor”.
Jaha. Och? Betyder det att vi ska sätta er på en piedestal?
Att vi ska avsäga oss vår rätt att delta aktivt och jämlikt
under graviditeten? Bli era kravlösa tjänare? Varför?
Jag är större och starkare än alla er. Naturen har gjort mig så.
Vad tycker ni att det ska ge mig för makt?
Vilka villkor ska jag få sätta? Vilka av mina privilegier tycker ni rättfärdigas?

För det är ju det allt handlar om. Makt.
Över vad fan som helst. Vi vill inte släppa ifrån oss makten.
Så – för att fördela ansvarsbördan i texten – de här männen
som på kommentarsfältet håller med debattörerna – och kanske
debattörerna själva – är förmodligen
inte lika känsliga och jämställda när det är deras maktposition
som hotas.

Så funkar makten. Den berusar. Förvirrar. Förvanskar. 
Och vi kämpar för att behålla den. Även när vi egentligen
tjänar på att dela på den.
Vi är lika goda kålsupare. Män och kvinnor.
Så känsliga när vi känner oss som offer, så hänsynslösa när vi
är förövarna.
Glömmer bort att vi aldrig bara är sår, någon gång i livet är vi också svärd.