Startsida / Inlägg

Om orättvisa

av Martin Ezpeleta
Shakinglady skrev:
“Martin skärp dig !!!
Har du slagit huvudet i poolen eller?
På vilket sätt har ni orättvist samhälle?
Vore bra om du förklara detta..”

 

I Argentina finns något som heter usucapión –
det innebär att om en tomt är övergiven sen länge och ingen
betalar skatt för den, så har du rätt att bosätta dig där.
Under tjugo år ska du bo där och betala skatt, vatten
och el och sen skrivs tomten över på dig.
För många, som Rosita, är det enda möjligheten att
få en egen bostad.
1989 flyttade Rosita in i en sådan tomt – som tillhört
en man utan arvingar som dog på 60-talet.
Rosita byggde ett litet rum där hon kunde bo, hon
sparade länge och köpte ett staket, hon sparade ännu
längre och byggde ett litet kök, och ett litet rum till.
Samtidigt betalade hon plikttroget sin skatt.
Efter tio år, som lagen föreskriver, gick hon till en
notarius publicus med två vittnen som bekräftade
att hon levde där permanent.
Allt gick som smort. I 19 och ett halvt år levde hon
där och väntade på att tomten skulle bli definitivt hennes.

 

Plötsligt får hon ett domstolsbeslut om att hon
ska vräkas. Några sviniga, men inflytelserika grannar,
har presenterat falska papper som säger att det är deras
hus. Rosita går med alla sina betalda räkningar, med
sina vittnen, med kvittona från husbygget för att visa att
så inte är fallet. Men vad kan en ensam, fattig kvinna
göra mot korrupta advokater och domare.
En morgon står fyra män utanför hennes dörr och
griper tag i henne och slänger ut henne.
Hon får inte ta med sig möbler, kök, kylskåp –
bara packa ner lite kläder i en väska.
Sedan slänger grannarna ut de möbler de inte vill ha.

 

Det var över två år sen. Hon har fortfarande
inte fått tillbaka sitt hus. Eller sin tomt ska man säga,
för huset som hon byggde är numera rivet.
Hon har gjort hundra polisanmälningar, betalat advokater
som lurat av henne pengarna men inte gjort ett skit,
hon har fått brottas mot något som i hennes fall är
oövervinnligt: korruptionen.

 

Återstår pensionen, som hon har rätt till efter pappans död.
Eftersom hon haft allvarliga hälsoproblem och alltid
haft väldigt nedsatt arbetsförmåga så har hon rätt att ta
över pensionen efter pappans död, som inträffade för fyra år sen.
Nu betyder det inte att hon inte arbetat – är det något Rosita är
bra på så är det att strunta i läkarnas rekommendationer.
– Den dagen jag inte jobbar, dör jag, är hennes förklaring.
Men då hade hon ett eget hus och hjälp av pappan
som hon hade boende hos sig och tog hand om tills han dog.
Men det här som borde varit en snabb procedur, att
pappans pension börjar komma i hennes namn har blivit ett
utdraget helvete.
Det har gått fyra år och hon har fortfarande inte fått en krona
av den pensionen. Hon stutsar mellan sjukhus och pensionskassan ANSES,
som kräver nya intyg och nya prover och nya intyg. Och hon får
vänta i månader på läkartid och när hon väl kommer så har de inte tid
utan hon bollas över till någon annan läkare , osv, osv.
Sen över ett halvår kan man knappa in hennes ärendenummer på
ANSES hemsida och det står det att det är klart för utbetalning.
En utbetalning som inte inträffar.
Och eftersom Rosita väntar på en pension, så har hon inte rätt
att söka något annat bidrag – varken sociala bidrag eller den av Kirchner inrättade
pensionen för hemmafruar som tillfaller kvinnor som inte pensionsparat.
Och Rosita väntar. Och hoppas. Och blir desperat. Och blir sjuk.
Och får tomma löften. Och hoppas igen. Och blodtrycket skjuter i höjden.
Och får magsår. Och får mediciner utskrivna som hon inte har råd att köpa.
Och hon väntar. Och hon tigger. Och magsåret växer. Och hennes
fingrar är svullna och krökta av reumatismen. Och du får inte jobba längre,
säger läkarna. Men jag har inget val, svarar Rosita.
Och eldar med ved. Och kan inte gå med skor längre, för hennes fötter
är helt förstörda.
Och hon väntar. Och väntar. Och drömmer.
När jag får pensionen, don Martín, då ska vi åka till havet. Till Salta.
Till Mendoza. Till vattenfallen i Iguazu. Så många planer, så många
frustrationer.
Ibland, när verkligheten inte bara hinner ifatt henne utan kör över henne,
sitter hon själv i min trädgård och gråter.
Le parece, don Martín, que merezco esto, snyftar hon när jag kommer ut
och försöker trösta henne.

 

Tänk er själva.
Att bli vräkt från huset ni bor i, som ni byggt själva.
Plötsligt och utan förklaring.
Tänk er själva. Att dagen ni går i pension, så måste ni vänta i över
fyra år på första utbetalningen.
Det går knappt att föreställa sig det.
Det skulle aldrig kunna hända i Sverige.
Eller i Argentina om du inte tillhör fel samhällsklass.

 

När vi kollade på hus åt Rosita kunde hon inte ens komma på visning,
om inte jag greppade telefonen och förklarade att det var jag som var
intresserad av att hyra huset hon skulle bo i.

 

Om inte det är orättvist, vad är då orättvisa?
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB