Det är intressant att vandra omkring i prylarnas äldreomsorg.
Bland skalperade dockor, rygglösa böcker och billigt
porslin som verkar handmålat av en epileptiker med Parkinson.
På ytan är loppmarknaden konsumtionssamhällets  långvård,
det sista stadiet innan förstörelsen och glömskan.
Träningsoverallen i gul neon kanske får vara med någon löprunda till –
modeskaparna lider ju av Alzheimer och återuppfinner sig själva med
jämna mellanrum.
Men det är tveksamt om den lysande tomten från 80-talet får
vara med om ännu en jul.
Sitt högerben och sin toppluva förlorade den förmodligen under
det våldsamma 90-talet, och jag vet inte hur länge den lilla
glödlampan i magen varit borta.
Handen som en gång i tiden förmodligen höll i en lykta ser
nu ut som kupad handflata. Skägget är naggat.
Tomten ser ut som en sargad krigsveteran utan pension,
som tigger om en sista chans att få pynta en jul.

Vad är det alla människor är ute efter?
Som får de att plöja igenom hyllorna som hungriga termiter?
Fynden. Det är det alla vill åt.
Det som på krogen kallas ett kap, heter i loppissammanhang ett fynd.
 Att fynda på loppis, är som att hitta drömprinsen på en Finlandsfärja.
Är det en Alvar Aalto-vas som står där bakom duvan i kristall?
Kan det stämma att Jensen-fatet bara kostar 75 kronor?
Människorna går runt på loppisar med bröllopstankar i huvudet.

För med all respekt för religionerna – men i ett kapitalistiskt samhälle är
det heligaste äktenskapet det som sker mellan utbud och efterfrågan.
Det brukar vara ett komplicerat förhållande, oavsett samhälle.
I socialismen är de som Romeo och Julia – två förälskade som tvingas gömma
sin kärlekoch träffas i smyg på svarta marknaden.

I kapitalismen tillåts de istället inte vara singlar.
Ett utbud utan sin andra äkta hälft förlorar sitt existensberättigande. 
Så med reklamens hjälp tvingas de in i arrangerade äktenskap,
i nödvändiga allianser för att upprätthålla systemet.
Den fria marknaden förväntar sig att båda är oskulder.
De ska inte ha legat runt med subventioner, bidrag eller andra statliga luder.
De bör mötas som Adam och Eva – orörda, nakna och utan skam.
På bröllopsnatten konsumeras äktenskapet.
Den röda fläcken på lakanen efteråt är priset.
 
Men ingen lycka varar för evigt. Och förr eller senare kommer skilsmässan.
Modet, tiden eller slitaget skiljer dem åt. Det är nästan oundvikligt.
Och en vara utan sin kära efterfrågan har inget att leva för.
Utan börjar paddla över, med korta stopp i förråd och överskottslager, floden Styx.
Och där, i dödens förort, bara ett årtag från Hades, finns loppmarknaderna.
Den sista anhalten i marknadsekonomins kretslopp.
En sista chans. Att bli buren. Använd. Älskad.
 
Det är inte konstigt att vi älskar loppisar. Hur skulle vi kunna låta bli?
Det finns ju ett hoppfullt kärleksbudskap, gömt mellan hyllorna.
Som säger att vi alltid får en ny chans.
Att älska och bli älskad.
Loppisar lär oss att tiden kan vara barmhärtig, att framtiden är full av löften
och ljuva mysterier, att ungt och fräscht inte alltid drar det längsta strået.
Utan att det finns alltid någon, någonstans, som väntar på oss.
Även om vi är en svartlaminerad stereohurts med glasdörrar från 80-talet.

Jag har skrivit om kolibrin tidigare:

”Jag har kolibrier i min trädgård.
Många.
Kolibrin är en statusfågel.
Inte som skatan.
Säger du att du har skator i trädgården,
sjunker värdet på huset automatiskt.
Ingen vill ha skator i trädgården.
Alla vill ha kolibrier.

Kolibrierna kommer därför att jag har en
stor hibiskus i min trädgård.
När en kolibri får syn på hibiskusen
blir den som mina barn när vi åker förbi MacDonald´s.
 
Det sägs att kolibrin är en vacker fågel.
Det är inte sant.
Kolibrin är egentligen en liten skitfågel.
Skönheten är bara en myt.
De är faunans Leonardo di Caprio.

Men det gör inget.
När jag sitter och läser en bok i trädgården
och ser en kolibri på hibiskusen
känns det som att jag lever i Nangijala.

Nu på hösten kommer också fjärilarna.
Svärmar med stora fjärilar.
Till skillnad från kolibrierna är fjärilarna genuint vackra.
Det är en sagolik känsla att sitta i trädgården
med en bok medan fjärilar flyger runt omkring.
Har man tur sätter sig en stor fjäril på boken.
Den kan vara så stor att när den öppnar vingarna
täcker den en hel sida.
 
Om man då slår igen boken fort
får man ett jättefint bokmärke.”

Grejen är att det är nästan hopplöst att
få med en kolibri på bild. De är så snabba
de små jävlarna.
Nu har jag också upptäckt att det är
ännu svårare att mata dem.

Min dotter hittade en skadad kolibriunge i
trädgården. Med den där djurvänligheten som
bara barn har och som man lyckligtvis förlorar
med åren, har hon tagit hand om den.

Den är så skör att man måste ge den vatten
från fingret. Små droppar som den glupskt
slukar.
Men ingen kan leva på bara vatten.
Och nu försöker jag klura ut vad fan
kolibrin äter. Och det kan jag redan nu
säga: kolibrin är jävligt kräsna kryp!

Jag har försökt med ett köttben,
men icke sa Nicke.

Så jag gick över på blodkorven som blev över från asadon,
det är mjukare och mer lättuggat.
Men återigen, där sitter den fyra centimeter
stora fågeln och totalvägrar äta!

Så jag la fram lite köttfärsås –
vilken unge gillar inte köttfärssås!?
Jo, kolibriungar tydligen.
Jag börjar bli jävligt psykad på fågeln –
antingen äter den upp maten, eller så plattar
jag till den med min tumme.

Så – hur får man en kolibri med ätstörningar att käka?

Ni kan läsa den här

I höstas var jag nominerad till Stora radiopriset i kategorin Årets bästa reportage.

Men kom tvåa.

Tidigare i år var jag återigen nominerad, den gången till den prestigefyllda Flashback

Awards i kategorin ”Årets mest inkompetenta journalist”.

Även där blev jag besegrad och fick nöja mig med en bronspeng.

Men nu har jag fått kliva högst upp på pallen.

Igår blev jag nämligen tilldelad SRs Susanne Björkmans stipendium 2011

för min dokumentär om Terrobomberna i Köpenhamn.

Jag är mycket glad och stolt. Såklart!

Fick blommor och diplom, som min superproducent,

Amanda Rydman, var och tog emot på dokumentärfestivalen Tempo.

Juryns motivering: För levande ögonblicksbilder som ger lyssnaren känslan av ett starkt nu. För en berättarteknik som gör det lätt att följa med och svårt att sluta lyssna. För konsten att föra processen ytterligare ett steg framåt och därigenom synliggöra något nytt.

Stipendiet är på 35.000 kronor och ska tilldelas ”en programmakare som går sin egen väg och utvecklar sitt personliga berättande i Susanne Björkmans anda”

Jag har redan berättat om vad den här dokumentären betydde

för mig. Många månader av slit, av tårar (ja, det är enda gången ett

reportage fått mig att gråta) och en känsla, svår att förklara, av att

fått vara med om ett historiskt ögonblick i all sin anspråkslöshet.

Återstår att tacka. Amanda, min tålmodiga och kloka producent;

fantastiskt duktiga Linda Brännström som ljudsatte dokumentären och aldrig tappade glädjen, trots problem med tekniken och ett pressat schema; produktionsbolaget Massa Media med Li Skarin i spetsen, som följde allt från nära håll – inte minst under de nervösa dagarna i Malmö där det slutgiltiga mötet skulle äga rum.

Ett tack också till alla andra, vänner och familj, som fanns nära under det långa arbetets gång.

Tack också till juryn – med bland annat Susanne Björkman, Suzanne Osten och Mustafa Can – som uppmärksammat dokumentären.

Men framförallt vill jag tacka Marten Imandi och Harald Rytz,

som valde att sätta sig ner och prata om den händelse som

märkt deras liv. Och lät mig och min mikrofon vara med under mötet.

Det kommer jag aldrig att glömma. Det är den enskilt största händelsen jag varit med om i mitt yrkesliv.

Ibland brukar man säga att uruguayaner är som portenos,

Buenos Aires-bor, men utan den argentinska arrogansen.

Det kan stämma.

Varken människan eller naturen skryter i Uruguay.

Människorna är ödmjuka och skönheten lågmäld.

Den har inte den intensiva, nästan våldsamma grönskan

och vegetationen som i Brasilien, där du måste titta upp så

att du inte ska få en tropisk frukt i huvudet.

 

Den har inte heller Buenos Aires glamourösa skimmer,

där konstgjorda stjärnor klättrar högt upp längs väggarna

och du måste titta upp för att inte få en byggarbetare utan sele i huvudet.

 

Uruguay är ett litet land, inklämt mellan två storhetsvansinnen.

”O mais grande do mundo”, i norr, och det överdoserade argentinska egot i väst.

Så Uruguay behövs. För balansens skull.

Med människor som inte spelar gudar och med

en natur som inte vill plagiera paradiset.

 

Här hämtar kontinenten andan, återfår sin djupa och rofyllda puls.

Människorna som söker sig till de här små byarna längs kusten

söker lugnet, jordens hjärtslag, som inte stressas av klockan,

som inte lugnas med valium.

Man söker sig inte hit, man söker sig bort. Och hamnar här.

 

I natt, när byn låg i mörker och endast några fotgängares ficklampor

lös som eldflugor i natten, satt jag och tittade upp på den festklädda himlen.

Jag hade aldrig sett Vintergatan så tydlig.

Ett silverskimrande skärp med oräkneliga paljetter som

avslöjade universums ofantliga midjemått.

 

Den finns alltid där, men vi kan inte se det.

För det räcker med att tända några 60-watt lampor,

för att hela himlen ska slockna.

Tänk, det krävs så lite för att vi ska förlora proportionerna,

för att vi ska bli blinda för all skönhet som omger oss.

 

I Uruguay när jag tittar upp, får jag varken exotiska frukter

eller en oförsäkrad ängel som bygger ett konstgjort himlavalv

på mig – jag får istället en fet jävla lärdom mitt i huvudet. 

Inget håller mig borta från asadoren

Förfall behöver nödvändigtvis inte vara dekadent.

Dekadens är ett ovärdigt förfall.

Men förfall kan också vara ett ödmjukt accepterande av tidens gång,

en insikt om den förgänglighetens lag vi alla är underordnade.

Förfall är en del av naturens kretslopp.

Kom att tänka på det idag.

 

Jag är i Valizas – en liten, pensionerad fiskeby på den uruguayanska kusten.

Byn har 400 invånare, men sväller upp under semestermånaderna.

Den ligger i regionen Rocha, fyra timmar från Montevideo

och är ett paradis för bohemturismen.

Hit kommer de som vill lyssna på naturen, inte skrika åt den.

Här har syrsorna tolkningsföreträde, här är fågelkvittret det

officiella språket och ingen skulle drömma om att avbryta

vågornas monolog mot strandkanten.

 

Valizas ligger så väl gömd bakom sanddynorna att även utvecklingen

haft svårt att hitta den.

Man ser inga fiskebåtar längre i Valizas och fiskarnas gamla stugor

ligger halvt nergrävda i den ljusbruna sanden.

Taken är sneda, bjälkarna har gett vika och väggplankor lossnat.

De är som mogna kvinnor – eller åldrande män –

som visar stolt upp sina hängande bröst och sin skrynkliga hud

och viskar ”älska mig för den jag är” till sin blåa och oändligt

gamla älskare.

 

Men de är inte övergivna. Tvärtom.

Stugorna på stranden är de mest åtråvärda. Och att bo bara

en slängkyss från havet och ett långfinger från civilisationen

kan kosta 2000 uruguayanska pesos (1000 skr) per natt.

Och då ingår inte fotogenet till lamporna.

 

Det sägs att bästa sättet att stå emot de stora vågorna

är att, paradoxalt nog, simma med dem.

Kanske är det så med tiden också. För att inte dränkas

av den, måste man flyta med den.

Om det stämmer, då står de gamla, stolta fiskarstugorna i Valizas

högst upp på tidvågens vita ryggrad, medvetna och oberörda

av det faktum att de – precis som vi alla – någon gång kommer

att brytas mot glömskans strand. 

Gert Fylkning känner att Folkhälsoinstitutet behandlar honom som en idiot.

Men snälla Gert, hur ska de behandla dig då? Du är ju en idiot. En dyr sån, dessutom.

Precis som jag och alla andra storrökare. Jag röker själv ett ciggpaket om dagen.

Vi gör det trots att vi är medvetna om riskerna, trots ångesten vi orsakar människorna omkring oss, trots våra barns vädjan. Om det inte räcker för att kvala in som idiot, vad krävs då?

 

(ciggpaus)

 

Gert Fylking har rökt ett ciggpaket om dagen i 50 år.

När Folkhälsoinstitutet nu vill trappa upp sin antirökkampanj och trycka bilder på cancersjuka lungor på ciggpaketen, blir Fylking arg. Det är ett hån och kommer inte att få någon effekt, hostar Gert självsäkert ur sig.

Tvärtom, kloke Gert tror till och med att det får fler att röka. ”Skräckvälden” skapar revolutionen, säger han och bekräftar sin välförtjänta idiotstämpel.

Jag sitter här med ett sånt paket bredvid. Köpte cigg igår här i Montevideo, Uruguay,

där jag befinner mig på semester. I Argentina måste man ha förstoringsglas för att se varningsskylten, placerad på sidan av paketet så att ingen rökare ska få sin mysstund förstörd av skrämselpropaganda. Bilden på paketet föreställer ett vanskapt barn, född av en mamma som rökte under graviditeten. En fruktansvärd bild, magen vänder sig. Jag får lust att spöa upp den okänsliga morsan.

Så öppnar jag paketet. Drar ut en cigg. Och går ut på balkongen här på hotellet och tar ett djupt, ångestladdat, bloss. Förtjänar att bli spöad. Eller tvingas lyssna på Gert Fylking. Det är nog värre. 

 

(ciggpaus)

 

Att jag är en idiot, behöver alltså ingen förklara för mig.

Men betyder det att jag är immun mot informationskampanjer? Om Folkhälsoinstitutet satsar ett antal miljoner kronor på att informera om rökningens risker och samtidigt ökar rökningen bland unga tjejer – betyder det att kampanjerna är verkningslösa?

Jag tror inte det. Däremot är det naivt att tro att de själva räcker (vilket inte Folkhälsoinstitutet heller tror).

Dessutom är informationskampanjer svåra att mäta, framförallt på kort sikt.

Om du chockhöjer tobakskatten kan man lätt mäta vad det får för konsekvenser på försäljningen av tobak. Men informationskampanjerna strävar efter att ändra attityder.

Och inte bara på idioter som Gert Fylking och jag, utan på vår omgivning.

Den som också lider, som får ångest av tanken att vi ska dö i förväg, den som klagar och ber oss sluta. Den behöver också informeras, stimuleras och inges kraft – för i slutändan är det ofta just vår omgivning som lyckas få oss att fimpa för gott.

 

(ciggpaus)

 

När Vägverket på 70-talet beslöt sig för att få ner olyckorna i trafiken använde man sig av stora och omfattande informationskampanjer. Polisen gick runt bland klassrummen och pratade om trafikhyfs, jag minns att vi också hade kurser på fritids för att lära oss att cykla i trafiken. På TV fanns Televinken, ute i trafiken skärpte polisen kontrollen och straffskalorna höjdes. Visst fick det effekt. Långsamt men säkert sjönk dödsfallen i trafiken.

Det betyder inte att det avskräcker alla 18-åringar från att hälla i sig en kvarting och ge sig ut i trafiken. Som sagt, idioter finns och kommer alltid att finnas.

Men hur många hundratals liv räddade Televinken?

 

(ciggpaus)

 

I Sverige dör 7000 människor varje år av rökning. Det tar trafiken nästan 15 år att döda så många. Det är ingen ”skräckpropaganda” – det är statistikens känslokalla fakta. Vi måste hela tiden bli påminda om att vi är idioter. Genom höjda skatter, genom begränsade rökutrymmen. Genom vanskapta barn som stirrar på oss varje gång vi stoppar in en cigg i munnen.

Eller varför inte genom att Fylking slutar bete sig som en tjurskallig tonåring och istället använder sitt utrymme i media för att berätta hur han blev och förblivit en idiot i 50 år. Det skulle nog avskräcka många.