Ibland brukar man säga att uruguayaner är som portenos,

Buenos Aires-bor, men utan den argentinska arrogansen.

Det kan stämma.

Varken människan eller naturen skryter i Uruguay.

Människorna är ödmjuka och skönheten lågmäld.

Den har inte den intensiva, nästan våldsamma grönskan

och vegetationen som i Brasilien, där du måste titta upp så

att du inte ska få en tropisk frukt i huvudet.

 

Den har inte heller Buenos Aires glamourösa skimmer,

där konstgjorda stjärnor klättrar högt upp längs väggarna

och du måste titta upp för att inte få en byggarbetare utan sele i huvudet.

 

Uruguay är ett litet land, inklämt mellan två storhetsvansinnen.

”O mais grande do mundo”, i norr, och det överdoserade argentinska egot i väst.

Så Uruguay behövs. För balansens skull.

Med människor som inte spelar gudar och med

en natur som inte vill plagiera paradiset.

 

Här hämtar kontinenten andan, återfår sin djupa och rofyllda puls.

Människorna som söker sig till de här små byarna längs kusten

söker lugnet, jordens hjärtslag, som inte stressas av klockan,

som inte lugnas med valium.

Man söker sig inte hit, man söker sig bort. Och hamnar här.

 

I natt, när byn låg i mörker och endast några fotgängares ficklampor

lös som eldflugor i natten, satt jag och tittade upp på den festklädda himlen.

Jag hade aldrig sett Vintergatan så tydlig.

Ett silverskimrande skärp med oräkneliga paljetter som

avslöjade universums ofantliga midjemått.

 

Den finns alltid där, men vi kan inte se det.

För det räcker med att tända några 60-watt lampor,

för att hela himlen ska slockna.

Tänk, det krävs så lite för att vi ska förlora proportionerna,

för att vi ska bli blinda för all skönhet som omger oss.

 

I Uruguay när jag tittar upp, får jag varken exotiska frukter

eller en oförsäkrad ängel som bygger ett konstgjort himlavalv

på mig – jag får istället en fet jävla lärdom mitt i huvudet. 

Inget håller mig borta från asadoren