Förfall behöver nödvändigtvis inte vara dekadent.

Dekadens är ett ovärdigt förfall.

Men förfall kan också vara ett ödmjukt accepterande av tidens gång,

en insikt om den förgänglighetens lag vi alla är underordnade.

Förfall är en del av naturens kretslopp.

Kom att tänka på det idag.

 

Jag är i Valizas – en liten, pensionerad fiskeby på den uruguayanska kusten.

Byn har 400 invånare, men sväller upp under semestermånaderna.

Den ligger i regionen Rocha, fyra timmar från Montevideo

och är ett paradis för bohemturismen.

Hit kommer de som vill lyssna på naturen, inte skrika åt den.

Här har syrsorna tolkningsföreträde, här är fågelkvittret det

officiella språket och ingen skulle drömma om att avbryta

vågornas monolog mot strandkanten.

 

Valizas ligger så väl gömd bakom sanddynorna att även utvecklingen

haft svårt att hitta den.

Man ser inga fiskebåtar längre i Valizas och fiskarnas gamla stugor

ligger halvt nergrävda i den ljusbruna sanden.

Taken är sneda, bjälkarna har gett vika och väggplankor lossnat.

De är som mogna kvinnor – eller åldrande män –

som visar stolt upp sina hängande bröst och sin skrynkliga hud

och viskar ”älska mig för den jag är” till sin blåa och oändligt

gamla älskare.

 

Men de är inte övergivna. Tvärtom.

Stugorna på stranden är de mest åtråvärda. Och att bo bara

en slängkyss från havet och ett långfinger från civilisationen

kan kosta 2000 uruguayanska pesos (1000 skr) per natt.

Och då ingår inte fotogenet till lamporna.

 

Det sägs att bästa sättet att stå emot de stora vågorna

är att, paradoxalt nog, simma med dem.

Kanske är det så med tiden också. För att inte dränkas

av den, måste man flyta med den.

Om det stämmer, då står de gamla, stolta fiskarstugorna i Valizas

högst upp på tidvågens vita ryggrad, medvetna och oberörda

av det faktum att de – precis som vi alla – någon gång kommer

att brytas mot glömskans strand.