I höstas var jag nominerad till Stora radiopriset i kategorin Årets bästa reportage.

Men kom tvåa.

Tidigare i år var jag återigen nominerad, den gången till den prestigefyllda Flashback

Awards i kategorin ”Årets mest inkompetenta journalist”.

Även där blev jag besegrad och fick nöja mig med en bronspeng.

Men nu har jag fått kliva högst upp på pallen.

Igår blev jag nämligen tilldelad SRs Susanne Björkmans stipendium 2011

för min dokumentär om Terrobomberna i Köpenhamn.

Jag är mycket glad och stolt. Såklart!

Fick blommor och diplom, som min superproducent,

Amanda Rydman, var och tog emot på dokumentärfestivalen Tempo.

Juryns motivering: För levande ögonblicksbilder som ger lyssnaren känslan av ett starkt nu. För en berättarteknik som gör det lätt att följa med och svårt att sluta lyssna. För konsten att föra processen ytterligare ett steg framåt och därigenom synliggöra något nytt.

Stipendiet är på 35.000 kronor och ska tilldelas ”en programmakare som går sin egen väg och utvecklar sitt personliga berättande i Susanne Björkmans anda”

Jag har redan berättat om vad den här dokumentären betydde

för mig. Många månader av slit, av tårar (ja, det är enda gången ett

reportage fått mig att gråta) och en känsla, svår att förklara, av att

fått vara med om ett historiskt ögonblick i all sin anspråkslöshet.

Återstår att tacka. Amanda, min tålmodiga och kloka producent;

fantastiskt duktiga Linda Brännström som ljudsatte dokumentären och aldrig tappade glädjen, trots problem med tekniken och ett pressat schema; produktionsbolaget Massa Media med Li Skarin i spetsen, som följde allt från nära håll – inte minst under de nervösa dagarna i Malmö där det slutgiltiga mötet skulle äga rum.

Ett tack också till alla andra, vänner och familj, som fanns nära under det långa arbetets gång.

Tack också till juryn – med bland annat Susanne Björkman, Suzanne Osten och Mustafa Can – som uppmärksammat dokumentären.

Men framförallt vill jag tacka Marten Imandi och Harald Rytz,

som valde att sätta sig ner och prata om den händelse som

märkt deras liv. Och lät mig och min mikrofon vara med under mötet.

Det kommer jag aldrig att glömma. Det är den enskilt största händelsen jag varit med om i mitt yrkesliv.