Jag och min ett år äldre syster gick
på samma dagis i Uppsala.
Ett dagis som var uppdelat i en latinsk
och en svensk avdelning.

Tillsammans med oss gick också en bråkig kille.
Vi kan kalla honom Juan.
Inte mobbartypen. Han vara bara väldigt våldsam.
En ensam tyrann.
Alla var rädda för Juan när han blev arg.
Alla fick stryk av Juan. Även jag och min syster.
En eftermiddag kom min pappa och hämtade oss.
Den dagen hade vi återigen fått känna på
Juans hårda nävar.

Min pappa hade nog läst en hel del om marxismen,
men aldrig ens skummat igenom en bok om barnpedagogik.
Och det kanske var lika bra det.

För när farsan nu reagerade, gjorde han det på sitt
impulsiva och kanske inte helt genomtänkta sätt.

– Gå nu tillsammans och spöa honom,
sa han till mig och min syster.

Qué? Sa vi.
Qué? Sa dagisfröknarna.

– Ni blandar er inte in, sa min far
med en mycket allvarsam (och förmodligen exalterad) ton
till dagisfröknarna.

Qué!? Sa dagisfröknarna.
Ok! Sa vi.

Så medan farsan höll tillbaka dagispersonalen
knallade jag och min syster iväg snällt och
spöade tillsammans skiten ur Juan. 

Jag vet inte om det här är tips som
Skolverket bör förmedla till skolorna.
Det kanske är lite väl politiskt känsligt.
Men nog fan funkade det.
Juan blev plötsligt mycket snällare.
Och vi blev goda vänner.

Att våld kan lösa våld, är det inget snack om.
Det har de gamla vänsterrevolutionärerna alltid
vetat om.
Kanske var det så pappa tänkte också.

Möjligtvis såg han dagis som ett klassamhälle i miniatyr.
Och jag och syrran var en barnversion av
proletariatets diktatur.
Som störtade kapitalisten Juan och inrättade
ett klasslöst dagis, där alla fick leka doktorn
med de söta, latinska dagistjejerna.
Även Juan, som nu återförenat sig med massorna
mot vår historiska, gemensamma fiende:

Pärlplattonördarna i svenneavdelningen mittemot.