Igår hade jag ett tufft möte med mig själv.
Vi gick till ett fik. Mitt hem var alldeles för infekterat.
De pratade länge, han jag är med han jag vill vara.
Jag var bara där som medlare.
Han jag vill vara kan nämligen vara väldigt förebrående,
inget han jag är gör verkar räcka.
Det var ett högljutt möte. Hårt.
Jag ville trösta han jag är, klappa min otillräcklighet på huvudet,
viska du är bra som du är.
Men igår var det svårt att överrösta han jag vill vara.
Han höll låda, skällde ut oss ordentligt. Och visst hade
han fog för kritiken.

Jag beställde en café con leche och medialunas (halvmånar/croissanter).
Visste ni förresten – nä, såklart ni inte vet, varför skulle ni? –
att det i Argentina konsumeras 5,5 miljarder medialunas
om året? Det är typ 140 medialunas per capita och år.
Att doppa sin medialuna i kaffet är mer argentinskt
än fotbollen, tangon och söndagsasadon.
Men det är det inte många som vet.
Historien, även matens, skrivs av vinnarna – i det här fallet, kossorna.
Hursomhelst.
Köpte också en bok av Jorge Luis Borges. När jag är ledsen köper
jag böcker. Det tröstar, även om jag inte alltid läser böckerna sen.
El libro de arena, heter boken. Sandboken.

Nu tror ni att jag håller på att tappa tråden.
Vänta. Ni känner mig, jag knyter alltid ihop det i slutet.
För det här inlägget handlar fortfarande om självkritik
och om avståndet mellan den vi är och den vi vill vara.
Hjalmar Söderberg skrev en gång att man inte vill vara den man är
utan den man önskar att man skulle ha blivit.
De möts aldrig. Han jag är med han jag vill vara.
De är aldrig överens. I mitt fall är de sällan ens nära.
I bästa fall, när han jag är sprudlar av självförtroende,
är det cykelavstånd mellan dem.
Men igår fanns det inte fordon i världen som kunde
korta ner avståndet. Ett oändligt landskap mellan
förväntningar och en sargad verklighet.
En stor och bördig åker för självkritiken att växa.

Nu ska ni inte tro att jag är rädd för självkritik. Att jag undviker den.
I mycket liknar den en mardröm. Du dör aldrig i drömmen.
Inte ens när du faller nerför ett stup, något som i vanliga
livet skulle klassas som en säker död.
För i drömmen når du aldrig marken. Du vaknar istället.
Därför att drömmens uppgift är inte att förgöra oss.
Drömmen, hur hemsk den är, har alltid ett barmhärtigt slut.
Så också självkritiken.
Därför låter jag mig ofta falla. Handlöst.
Känner ångestens vinddrag i ansiktet medan jag faller,
för jag vet att, förr eller senare, kommer en barmhärtig
hand att rädda mig för att slå ihjäl mig mot
uppgivenhetens hårda markyta.
Det finns, längst ner, en armé av änglar redo att
komma till vår undsättning. De kan ha olika skepnader
men går alla under samma benämningsnamn: Ursäkter.
Ursäkterna är det sätt de har att bli sams igen,
han jag är och han jag vill vara. Tills nästa gång.

Första berättelsen i Sandboken heter Den andre.
Det är möte mellan en åldrad och blind Borges
med en 19-årig version av sig själv.
Ett möte mellan en efterklok man med livet i nacken
och ett ungt löfte med drömmar.
De möts på en parkbänk i Cambridge, enligt den gamle Borges,
och i Genève enligt den unga och kan inte komma överens
om det surrealistiska mötet är verkligt eller om det bara är
en dröm.

Borges är ett geni. Enligt nobelpristagaren Vargas Llosa är han den
latinamerikanska författaren som flest försökt efterlikna.
Snacka om hybris. Borges är fullständigt oefterhärmlig.
Bara en medioker själ med storslagna ambitioner skulle
kunna våga sig på ett sådant litterärt självmordsuppdrag.
Någon som jag, tänker jag där jag sitter och piskar mig
själv med en blöt medialuna.
Nä, förresten, inte ens när mitt ego är som störst skulle
jag drömma om att försöka härma Borges.
Men när jag läser berättelsen ser jag så tydligt mitt dilemma.
Där ser ni, jag lovade ju att knyta ihop det här jävla
inlägget.

Jag ser mig på en parkbänk, med mig själv på varsin sida.
Mitt unga jag på ena sidan, full av drömmar
och förväntningar; på andra sidan, mitt äldre jag, med facit i hand.
Jag vänder mig om och talar hårt och uppmanande till
min ungdom, jag kräver större ansträngning och mindre lättja.
Drar honom i öronen och säger att så kommer det aldrig bli något av honom.

Sen vänder jag mig om och tittar vädjande på den rynkiga mannen
med skymningstankar. Det hårda tonläget är som bortblåst när jag
ser honom djupt i de åldrade ögonen och ber honom innerligt
att vara barmhärtig.