Igår vaknade jag med lust att läsa en invecklad kärlekshistoria.
Något som fick distansförhållandenas problematik att blekna,
som kunde relativisera min längtan, exorcisera min ensamhet.
Mindes att jag hade Bernhard Schlinks Högläsaren i bokhyllan.
För den som inte läst den:
Michael Berg är en tysk, 15-årig pojke som blir förälskad i Hanna,
en 20 år äldre kvinna.
Han vet inget om hennes förflutna, men kommer
varje dag hem till henne. Hon badar honom,
de ligger med varandra och sen läser han klassiska romaner
för henne. Men en dag är hon spårlöst borta.
Han ser henne många senare, av en slump, när
han sitter i publiken under rättegångarna mot nazisterna.
Hanna visar sig ha varit fångvaktare i ett koncentrationsläger
och döms till livstid.
Men det är inte slutet på deras kärlekssaga…

Började och slutade boken igår. Den fick önskad effekt.
Plötsligt kändes mitt förhållande lika enkelt
som när man frågade chans på rasterna i mellanstadiet.
Ja, litteraturen fyller onekligen många och oväntade
funktioner.