När jag tittar ner på min kuk föreställer
jag mig en huligan.
Med rakad skalle och blodsprängda ådror,
spottar han saliv när han sträcker ut sig
på ståplatsläktaren och gapar:
-Fitta! Fitta! Fitta! Tja la la la!

Det går knappt att ha ett normalt samtal,
tända ett levande ljus, låta händerna föra
sin tystlåtna dialog,
förrän mongot ställer sig bredvid och sjunger:
-Knulla, Knuuuullla! Tja la la la la!

Jag har förgäves försökt prata vett med det
lobotomerade skinnhuvudet.
Men han tror att livet är ett enda stort derby.
IFK Kuken mot Fittan FF.
-Kuuuuken i Fittan! Tja la la la!

Håll honom kort, säger hans personliga assistent –
förståndet – när vi pratat om det.
Men det är såklart lättare sagt än gjort.
Kuken vill alltid visa sig styv.
I byxan. I korken. På linan.

Så jag håller honom oftast inlåst.
Fängslad i bomull, med resårbanden
som galler i H&Ms slutna anstalt.

En gång om dagen släpper jag ut honom.
Det är som att rasta en arg pit(t)bull.
Då måste man ta tag i honom och skaka
om honom tills han lugnar ner sig.
Han stångar och spottar tills han utmattad
somnar i handen med dregel i mungipan.

Och sen ligger han i sin cell och drömmer om
nästa derby, när han med rakat huvud,
blodsprängda ådror får ställa sig raklång på
läktaren och skrika med sin dåliga andedräkt:
Ge mig ett F! Ge mig ett I! Ge mig ett T!
Ge mig ett T! Ge mig ett A!
Vad blir det!? FITTA!!! Tja la la la la!