Vi gillar att klaga. Att lyfta på stenar efter oförrätter.
Att jämra oss genom livet, med små andningspauser av lycka däremellan.
Vi tar det goda för givet. En bra middag. Ett intressant samtal.
En fin lässtund. En trevlig expedit.
Eller en bra skogshuggarskjorta.
Jerry Engström, marknadschef på Fjällräven, skrev:
”Hej Martin,
Jag uppmärksammande med glädje ditt fredagstips och blir
än gladare när jag under en sen lördagskväll kollar vad som
sägs ute på nätet.
Jag ser fram emot att läsa ditt brev men passar redan nu
på att tacka för ditt fina brev.
Bästa hälsningar
Jerry, Fjällräven.”
Får mig att tänka till. Jag tror på honom. Att han blev uppriktigt glad.
Varför skulle han inte det? Därför att deras tester
redan bevisat att skjortorna håller bra kvalitet?
Därför att de redan fått höra det så många gånger?
Har de det verkligen? Kundtjänst, i vilket företag
eller myndighet som helst, är en klagomur med
feedback. En slagpåse med könummer. En artig måltavla.
Våra frustrationers sparringpartner.
Det är såklart bra att man har någonstans
att vända sig till när produkten inte håller vad den lovar.
När skjortan krympt i tvättmaskinen, när dragkedjan
på jackan är trasig. När myndighetspersonen fått oss
att känna oss små och obetydliga.
Men varför bara det? Varför inte slänga iväg ett
vänligt mejl när vi blivit väl bemötta, när varan
eller tjänsten överträffat vår förväntan?
Varför inte skriva och tacka kocken för den
underbara middagen? Eller handläggaren på
Försäkringskassan som försöker tänja på gränserna?
Varför skulle de inte bli glada? Varför missunna dem det?
Det är empati. Att kunna bejaka den andres känslor.
Och inte bara behovet att bli respekterad, utan också
att bli bekräftad.
Tycker inte jag om när ni skriver och tackar för
mina texter? Oavsett hur många gånger ni gjort det
tidigare? Och tycker ni inte att det är trevligt att
jag tackar er för omtanken, för de värmande orden?
Ska bli bättre på det. Visa er att ni också berör.
Ni vet mycket väl att jag fått mycket ris och ros
utdelat som bloggare och som krönikör.
Men till skillnad från skällsorden, rinner lovorden
inte av mig. De vänliga orden ligger kvar som en varm filt.
Det är tursamt märkligt att vi kan bli immuna mot
skällsord och förolämpningar, men behålla känsligheten och
öppenheten för varje vänlig beröring.
Att vi kan bli bedövade av örfilarna, men fortsätter
att rysa av välbehag av smekningarna.
Att behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Det är Kants kategoriska imperativ. Det är alla religioners
gyllene regel. Det är moralens grundpelare.
Men den sätter inte bara gränser för vårt handlande.
Den är inte bara ett kritstreck vi inte bör trampa över.
Åt andra hållet, visar den också möjligheterna.
Att bekräfta varandra, att lyfta upp varandra, att stödja
och sprida rättmätig glädje. Som små, vardagliga flytdynor
som hindrar oss från att drunkna i denna ocean av jämmer.
