Jag älskar pingis. 
Det händer något hela tiden. Har ni tänkt på att man hinner
slå bollen två gånger på en sekund?
Två gånger per sekund måste du ta ett beslut,
bestämma en skruv, se var den andre står,
avgöra hur hårt du ska slå, flytta benen och ställa om kroppen.
Två gånger per sekund!
En smash aborteras på en bråkdels sekund.
En stoppboll föds på en tiondel.
Tick, fram, tick, tillbaka. Tick, tick, tick.
Bollen slår mot bordet så snabbt.
Låter som en fotbollsmatch refererat av en morsetelegrafist.

Jag var bra på pingis. Riktigt bra.
Började spela för en klubb i Sunnersta,
i utkanten av Uppsala. Jag var väl åtta eller nio år.
Jag börjar spela och utklassar
mina jämnåriga. Tränaren ser mig och flyttar
upp mig, låter mig träna med två år äldre killar
som spelat mycket längre.
-Han har en fantastisk talang, sa han till min mamma.
Kanske. Men mot de äldre killarna förlorade jag.
Då spelade det ingen roll vad tränaren sa.
Jag var en förlorare. Jag grät och var förtvivlad.
Jag gick en gång till. Förlorade igen.
Jag gick aldrig tillbaka. Slutade spela pingis.

Har tänkt på det många gånger.
Har känslan att den händelsen ställer min själs
portar på glänt. Om jag bara vågar kika in.

-Vad förlorade du? frågade min psykolog
när jag tog upp det på min terapi.
-Vad menar du?
-Vad förlorade du när du förlorade?

Jävla knäppskalle. Vad är det för kryptiska frågor?
Jag gick aldrig tillbaka. Slutade gå på terapi.