Jag har fått en hel del kritik för min krönika igår,
där jag uppmanade de utförsäkrade att organisera sig.
Kritiken kom, inte helt oväntat, framförallt från utförsäkrade personer.
Jag vill kort besvara kritiken, som kan grovt delas in i
två huvudargument:

1) Vi utförsäkrades därför att vi är sjuka, för att vi inte orkar.
Alltså, vi orkar inte heller organisera oss.

2) Om vi engagerar oss, får vi Försäkringskassan över oss
som kommer att hävda att vi är tillräckligt friska för att jobba.

Sanningen är att många av er redan är aktiva.
Ni skriver bloggar, ni har Facebook-grupper, ni skriver insändare.
Att organisera sig är att ta det ett steg längre.
Ge det en fysisk struktur. Skapa en organisation eller
förening som representerar er.
Ni behöver inte mer kraft än den ni redan har, ni behöver bara tänka lite
större.
För det är inte samma sak att ha en Facebook-grupp som
5000 personer ”gillar”, som att ha en förening med 5000 medlemmar.
Ni som har erfarenhet vet också att ett medlemskap inte innebär att
alla arbetar lika mycket. Så även i detta fall. Vissa är oförmögna
att resa sig från sängen, andra har blivit så psykiskt misshandlade
att de tappat tilltron. Men det finns starka och kapabla människor,
med förmågan att representera kollektivet.
Som sagt, de är redan aktiva.
Dessutom har alla utförsäkrade familjer, vänner, bekanta.
Hundratusentals svenskar drabbas av utförsäkringarna.
De kan också jobba och bidra.

Visst kan ni få Försäkringskassan på er.
Regeringen och Försäkringskassan inställning är att den som kan andas,
kan också jobba (kanske en halvtid på Gröna Lund med att blåsa upp ballonger?).
Så är det. Men är det ett argument för att inte kämpa emot?
Ska rädslan paralysera er?
Och en förening innebär faktiskt inte bara större politisk tyngd, den skyddar er också.
Ni uttalar er som representanter för ett kollektiv och inte som isolerade individer.
Precis som en fackförening.

Men som vissa påpekat, det finns ett annat stort problem.
Självkänslan. Alla som har brottats med myndigheter vet hur
värde- och betydelselös de kan få en att känna sig.
Ni slåss mot en koloss. Och har fått så mycket stryk att
ni inte tror er förmögna att göra mer. Det är en mental spärr.
Som jag är övertygad om att ni måste bryta, om det verkligen
ska ske någon förändring.

Tänk stort. Tänk kollektivt.