Mitt mest uppmärksammande och kritiserade
inlägg, bland de egna läsarna, var utan
tvekan ”avslöjandet” om att jag hade en
son jag inte kände till.

Sällan eller aldrig har jag fått så fina
uppmuntrande brev. Aldrig har besvikelsen
över att ha blivit lurade så stor.

Men jag klargjorde aldrig riktigt vad som hade hänt.
Många, har jag förstått, trodde att jag hade själv hittat på allt.
Men sanningen är att det var mitt ex som lurade mig först.
Hon hade sett på Youtube en video med en kille
som dansade magdans och var en kopia av mig –
för 25 år sen.
I flera dagar gick hon och klurade på hur hon
skulle berätta det för mig.
Och hon har en sjuk humor, så hon skickade ett fruktansvärt brev,
där hon sa att sanningen hade uppdagats, att jag ljugit och att
varken hon eller barnen ville träffa mig igen.
Och jag lovar att jag aldrig känt sådan panik som när
jag läste brevet.
Skillnaden var att hon länkade till bevisen
längst ner i brevet, något jag glömde bort
när jag översatte brevet.

Jag vet inte varför jag drev det så långt.
Ville väl testa en gräns. Samtidigt blev jag
lite irriterad på att så många av er verkligen
trodde något sådant om mig – att jag var kapabel
att lägga ut på bloggen ett så personligt
brev från mina barns mamma.
Efteråt tänkte jag istället – vad har jag gjort
för att få er att tro att jag kan gå så långt.
Självkritik, med andra ord.

En liten anekdot från den händelsen
är att jag aldrig berättade sanningen ens
för min egen familj.
Så en av mina systrar läste inlägget,
ringde till min andra syster som var ute
på landet med min mamma. Och de viskade,
för ingen visste hur de skulle våga berätta det
för morsan. Till slut gjorde de det, mamma
försökte ringa mig, men jag svarade inte.
Jag satt i lägenheten på Sveavägen, utan någon
som helst vetskap om den snöboll som satts i rullning.
De pratade om att anlita en advokat och
de var oroliga att jag blivit knäpp som gick ut
med ett sånt personligt brev.
Samtidigt, här i Argentina, hade min pappa läst
blogginlägget på morgonen och blivit chockad.
Han vågade – såklart! – inte ringa barnens mamma
och fråga vad som hänt.
Han mådde inte bra och behövde dela sin ångest med någon,
så till slut ringde han min faster, som visste
sanningen.
Så när min syster ringde till Argentina, för att
berätta för farsan kunde han lugna ner hela familjen.

Några tyckte att det var en kul grej,
många blev förbannande, en del slutade läsa bloggen,
några vänner bröt kontakten med mig.
Och jag måste medge, såhär i efterhand, att
jag gick alldeles för långt.

Här är han i alla fall, min ”son” Wally: