I tio år har vi sett på den här långfilmen.
Första barnvänliga krigsfilmen.
Det har dött hundratusentals människor,
utan att det förstört aptiten.
Vi kan kunnat följa det runt middagsbordet,
utan att en enda gång behövt hålla för
ögonen på barnen och säga ”det är bara på låtsas”.

Vi har ju själva haft svårt att övertyga
oss om att kriget är på riktigt.
Vem krigar man mot? Och varför?
Vi har haft svårt att förstå och känna att
de hundratusentals döda verkligen är människor.
Jag kommer på nu, när jag tittar tillbaka på filmens handling,
att jag inte kan minnas en enda död kropp.

Inte när de två tornen föll.
Inte när man invaderade Afghanistan.
Inte när man invaderade Irak.
Så hygieniskt.
Inte en enda blodpöl att doppa chipsen i.
Inte ens Disney skulle ha skrivit ett så
barnanpassat manus.

Nu har man tydligen dödat boven.
Inte heller hans kropp kommer vi få se.
Det skulle kunna piska upp antiamerikanska
känslor, säger regissören.

Döda kroppar är dålig publicitet.
Det är bättre att hålla för oss ögonen
och få oss att tro att det bara är på låtsas.

Är kriget slut nu, undrar folk framför sina TV-apparater.
Själv sitter jag här och funderar på om det
ens har inträffat.