Jag upptäckte precis att jag har skrivit 703 blogginlägg här.
Precis som med åldern, kommer man till en punkt
då man slutar räkna blogginlägg.
Det ger ångest. Jag är 36 år (jag vet, jag måste uppdatera
bloggpresentationen – ta det lugnt, jag håller fortfarande på
att smälta och assimilera min ålder).

Jag minns en kväll i Buenos Aires förra året.
Jag var på ett tangohak och det kom fram en tjej
och frågade glatt: Är det inte du som är bloggaren!?
Det var smickrande, såklart, att bli igenkänd.
Men samtidigt – bloggaren??

Kan ni tänka er att ni får ett visitkort av någon
som presenterar sig som ”bloggare”?
Kommer ni inte att skratta? Skulle ni inte nypa min
kind och säga ”oj, sötnos, har du fått låna pappas kostym?”.

När någon kommer fram och kallar mig för ”bloggaren”,
känns det som att jag just blivit ertappad med att
leka med playmobil, eller avslöjad i skogen när jag ligger
och trycker i mossan med en kvist som simulerar en AK-47:a.

När jag läser att någon refererat till mig som ”bloggare”,
känns det som om mamma öppnat dörren medan jag
onanerar med fel hand, som om jag blivit påkommen
när jag står och mimar framför spegeln med en deodorant
som mick, eller andra lustigheter som möjligen passar
när man är 13. Men inte när man är 36.

Det är sånt jag tänker på, när jag ligger här under
täcket och släcker ficklampan så att mamma inte ska
upptäcka att jag inte sover, utan just skrivit mitt inlägg nummer 704.