Mitt varumärke är uppbyggt kring ett påstått hat mot Sverige.
Jag förmodas sitta i utlandet, oåtkomlig för skatteverk
och studienämnd och spy galla över det land jag parasiterat på
under min barn- och ungdom.

Det kanske inte är ett smickrande varumärke
och förmodligen kommer inte SVT ringa mig för
att ersätta Ola Lindholm.
Men vad fan,
bättre att vara ”Idioten Ezpeleta” än ”vem-fan-är-Ezpeleta”.
Eller hur?

Problemet är att jag sitter här, just nu,
med en förbjuden känsla. Något jag knappt
vågar sätta ord på, rädd för att punktera det jag
så varsamt byggt upp.
Jag har ett rykte att leva upp till –
ett rykte som inte är förenligt med den
känslan som tänjer mitt bröst:

Fan vad jag längtar till Sverige!